Frihet under ansvar eller ”carte blanche” att göra precis som man vill?

Frågan jag vill behandla idag, handlar om huruvida det finns gränser eller ej inom självstyrd inlärning, och om vi (som föräldrar och vuxna) verkligen låter barnen göra precis vad de själva vill?

Det är en giltig fråga som bygger på en rädsla: vuxna föreställer sig att utan vuxenstyrning och kontroll, uppstår automatiskt ett totalt kaos där varje barn gör precis vad som faller hen in utan att någonsin fundera över hur hens beteende påverkar andra. Ungefär som i Flugornas herre.

Det är den attityden som skapar mobbning. Ett fenomen som är legio i vanliga skolor, och något som vi alla varit med om – antingen som offer, förövare eller ”passiv” åskådare. Det är nog därför många vuxna tänker att det skulle bli etter värre om barnen fick mer frihet.  Men det är därför att de baserar sina åsikter på erfarenheterna från ett system som prioriterar helt andra saker, än dem inom självstyrd inlärning.

Frihet kommer nämligen med ett mycket stort ansvar. Och det innebär inte ett carte blanche att göra precis som man vill.

IMG-20170926-WA0099Som människor måste vi lära oss att leva i ett samhälle där det finns förväntningar och regler. Och vi måste lära oss att vara självständiga, oberoende, och (förhoppningsvis) lyckliga – samtidigt som vi repekterar alla andra. Det lär vi oss medan vi lever, i våra familjer, i våra interaktioner med andra, helt enkelt genom att vara en del av samhället. Barn som inte går i skolan och som själva styr över sin egen inlärning utgör inget undantag. De deltar också i livet på precis samma villkor – oftast i betydligt större grad än barn som går i skolan.

En liten analogi: som den fria varelse jag är, skulle jag kunna gå in i en butik och stjäla en massa varor eller pengarna i kassan. Men det skulle aldrig falla mig in eftersom jag vet att det skulle skada butikens ägare och deras företag. Jag är fri, men jag har lärt mig hur jag ska använda den friheten. Och det är mitt ansvar att använda den så att att jag aldrig skadar en annan levande varelse.

Så för att svara på den initiella frågan: finns det gränser eller ej inom självstyrd inlärning, och låter vi verkligen barnen göra precis vad de själva vill?, kan svaret vara både ja och nej.

I ett Agile Learning Center, till exempel, som ju är en skolform som basras på självstyrd inlärning, finns det både tydliga förväntningar och gränser som deltagarna accepterar för att kunna vara med. Dessa brukar grundas på säkerhet, laglighet samt respekt mot andra och en själv. Så länge som en deltagare accepterar dessa överenskommelser (varav majoriteten arbetats fram av barnen själva), stöds hen i sina fria utforskningar och skapande. Detta innebär konkret att både barn och unga har en enorm frihet. IMG-20170304-WA0101

Saken är, att när vi lägger tonvikten på att alla ska må bra och att alla ska vara vänliga och respektfulla mot varandra, behövs inte så många vuxenpåtvingade regler. Det handlar om att skapa en så kallad medveten kultur – inom familjen och skolan – där vi alla är omtänksamma mot och tar hand om varandra.

Jag tror att vi alla kan vara ense om att detta inte sker i skolans nuvarande form, där tyngden ligger på inhämtning och kontroll av kunskap. Barns och ungas välbefinnande är inte i fokus. Det är bland annat därför vi har tusentals hemmasittare (med eller utan diagnos) och åter tusentals mobbade.

Skolan prioriterar inte barns och ungas välbefinnande. Punkt. Och det är ett faktum att vuxna som arbetar med barn och unga i allmänhet inte har en aning om hur man skapar en medveten kultur där de unga känner sig emotionellt trygga. Hur skulle de veta det, när detta aldrig har varit prioriteten?

FB_IMG_1503926777082Eftersom skapandet av en medveten kultur är en grundförutsättning för att barn ska kunna känna sig trygga och således kunna lära sig, måste det vara det allra viktigaste för en skola som bygger på självstyrd inlärning. Därför använder vi oss aktivt av verktyg som baseras på en djup respekt inför varje individ: non-violent communication, aktivt lyssnande, validering av känslor osv.

Och för att kunna skapa en medveten kultur så att vi verkligen kan stötta våra barn i deras utveckling och inlärning, måste vi som vuxna vara villiga att inte bara växa som personer och i vårt sätt att kommunicera. Vi måste också utmana den modell vi själva blev uppfostrade i. Det går att skapa en jämbördig och likvärdig relation med våra unga. Det kräver bara en stor dos av medvetenhet, självrannsakan och inre arbete. En utmaning inte alla är villiga att gå in i, men som är nödvändig om vi vill att våra unga ska lära sig att anända sin frihet med ansvar och respekt.

IMG_20171018_162208_677Ansvaret ligger alltså på oss vuxna. Det är vi som måste förändra vårt förhållningssätt och bli de förebilder våra unga behöver och förtjänar. När ett barn blir respekterat och litat på, kommer hen att lära sig att använda sin frihet med största möjliga ansvar. Det kan aldrig och kommer aldrig att ske genom vare sig dominans eller tvång.

Annonser

Riskerna med självstyrd inlärning

Jag har märkt att många vuxna, utan att egentligen ha några belägg för det, anser att självstyrd inlärning är något flummigt, till och med farligt eller riskfyllt. Därför har jag bestämt mig för att skriva lite om de risker det innebär när man väljer att satsa på en så pass annorlunda form av utbildning för sina barn. En form som innebär att det är barnet själv som har både kontrollen för och ansvaret över sin egen inlärning.

Den första reella risken för en svensk, är att den typen av utbildning är så olaglig att det i Sverige inte finns en enda skola som bygger på det formatet. Det finns inga Sudburyskolor eller Agile Learning Centers i Sverige, eftersom svenska skolor måste ha läro- och kursplaner. Hela idén om att ett barn ens skulle vara kapabelt att ansvara över sin egen inlärning är, ur den svenska lagens perspektiv, faktiskt befängd.

Det de flesta föräldrar önskar, är naturligtvis att deras barn får den allra bästa skolformen, undervisningen, och inlärningsmiljön – och hur skulle en olaglig skolform någonsin kunna vara riskfri? Framför allt när den innebär att du faktiskt kan förlora vårdnaden över dina barn om du ens kommer på tanken att försöka.

Redan här känner jag att jag egentligen faktiskt borde sluta skriva, eftersom den här risken är helt verklig (och naturligtvis helt förfärlig). Men jag tänker att jag fortsätter för att försöka synliggöra det som kan uppfattas som risker och som naturligtvis ligger bakom den lag vi idag har.

Obligatorisk skolgång anses utgöra en garanti för att barn ska lyckas som vuxna. Gå i skolan, få betyg, skaffa universitetsutbildning och häpp: vi har ett recept på framgång! Det är lite som att hoppa med fallskärm. Vem i hela världen skulle någonsin vilja hoppa utan?

IMG-20170118-WA0004Kruxet är att ingen skolgång någonsin kan garantera framgång. Faktum är att våra barns framgång helt beror på dem själva och de färdigheter de utvecklar under livet. Färdigheter som de, sorgligt nog, inte kan utveckla under sina obligatoriska skolår. Jag talar om initiativ- och ansvarstagande, beslutsförmåga, verklighetsförankrad problemlösning, uthållighet, resiliens, och kanske framförallt kreativitet och divergent tänkande. IMG-20170201-WA0066

Visst, det talas fint om flera av dessa färdigheter i många av skolans styrdokument. I verkligheten ligger fokusen på något helt annat: att prestera inför prov och på att få bra betyg. Det är det som anses vara själva fallskärmen.

Så för att återknyta till riskerna med självstyrd inlärning, vad är det då som gör att den uppfattas som riskfylld?

Först och främst, därför att den innebär att vi måste släppa kontrollen över våra barn. Om vi satsar på en utbildningsform som bygger på att barn själva väljer vad de vill lära sig och när, blir det väldigt svårt för oss vuxna att kontrollera dem. Och det är oerhört utmanande i ett samhälle där vi som vuxna inte bara tror att vi vet mer, utan också att vi är bättre rustade än våra yngre medborgare att fatta kloka beslut. Bara det faktum att barn och ungdomar inte har rösträtt bevisar denna övertygelse.

Att utmana den här tanken kan vara på gränsen till omöjligt för en vuxen, och innebär i sig en risk. Det är alltid svårt att byta (eller bryta) ett paradigm, framför allt när det innebär att släppa kontrollen.

IMG-20170112-WA0043Här uppstår nämligen en annan risk: om vi släppte kontrollen, skulle det innebära att vi tvingades lita på våra barn. Det innefattar att lita på att de är mer än kapabla att själva definiera vad de behöver kunna och lära sig i livet – och också när och var. Alltsom oftast är vi som föräldrar inte alls där, vare sig mentalt eller emotionellt.

Trots att vetenskapliga undersökningar visar på att barn visst är kapabla till just detta (och trots att du kanske plöjt allihop), går det så emot stående paradigm att vi inte ens vågar försöka lita på vara barns förmågor. Personligen tror jag oftast att det handlar om en projicering: vi litar helt enkelt inte tillräckligt på oss själva, vilket effektivt hindrar oss från att lita på våra barn.

Om vi nu kunde hitta ett sätt runt den svenska lagen (vilket i praktiken innebär att flytta utomlands) och antingen sätta våra barn i en demokratisk skola eller helt enkelt välja att unschoola dem, kommer andra risker att uppstå. DSC_1164

För om våra barn nu får möjligheten att själva bestämma vad de vill ägna sig åt, kommer de obönhörligen att börja ta egna initiativ och fatta egna beslut. Och det innebär nästan alltid en risk för oss föräldrar. För, vad gör vi om de tar ett initiativ som går rakt emot det vi som vuxna tror är ”bäst”? Tänk om de till exempel vill klättra upp i ett galet högt träd? Eller om de vill leka uppe på hustaket? (Det gjorde jag själv periodvis!) Eller om de vill ligga i sängen och kolla youtube videos en hel vecka? Eller hålla på att sminka sig dag ut och dag in?

 

Med största sannolikhet skulle vi inte tycka om det. Vi skulle anse att de inte utvärderar riskerna med deras fysiska aktiviteter tillräckligt bra. Eller att de slösar bort sin tid med aktiviteter som inte tjänar något till. Och vi skulle uppleva det mer än riskfyllt att satsa på en utbildningsform som bygger på att vi ska lita på våra barns omdöme – när det är helt uppenbart att de inte har något tillförlitligt sådant. De ägnar sig ju bara åt meningslösa och improduktiva aktiviteter. Så det är helt enkelt bättre att inte släppa kontrollen eftersom ”vi ju vet så mycket bättre vad barnen egentligen behöver”.

Om vi nu lägger våra fördomar och övertygelser åt sidan, och utmanar oss själva lite istället… Hur kan vi veta vad som är bäst för våra barn? Hur kan vi veta vilka deras livsvägar är och hur deras mission och passioner ser ut? Är vi egentligen medvetna om att upp till 90% av dagens jobb med största sannolikhet inte kommer att existera om 20 år? Förstår vi innebörden av att majoriteten av framtidens jobb inte ens är påtänkta än? Är det då inte lite förmätet att tro att vi vet vad som är bäst för våra barn?

Tänk till exempel, om ett barn ägnar sig åt något så ”ytligt” som mode? Och så tänker vi som vuxna att det är slöseri på tid… och utan att inse det själva hindrar vi barnet från en karriär som designer.

Eller tänk om ett barn som ”slösar sin tid på youtube”, håller på att samlar på sig information som hen behöver för att inspirera sig till att skapa något kreativt och innovativt av det lite senare? Tänk om hen utvecklar sitt kritiska tänkande för att hen jämför olika youtubers?

 

IMG-20170120-WA0019Eller de våghalsiga barnen som inte själva inser riskerna med sitt gränslösa beteende och alltid vill göra farliga saker. Kan de verkligen lära sig något av vikt? Tänk om de utforskar sina fysiska gränser och kroppens möjligheter? Tänk om de lär sig hur kapabla de är, utmanar rädslor och tvingas vara kreativa för att lösa de problem de försätter sig i under sina äventyr och på så vis styrker sitt självförtroende? Tala om att utveckla förmågor de verkligen kommer att ha nytta av som vuxna – förmågor de aldrig kan utveckla i skolans artificiella värld.

”Men de kan ju göra sig illa!”. Ja, det stämmer. De kan och kommer säkert att skada sig under resans gång. Men faktum är att det är i organiserad sport som barn och unga skadas mest. Inte när de fritt får utforska sin omvärld utan vuxnas insyn. Och barn som får ta risker och utsätta sig för fara lär sig att bättre hantera psykologisk stress och känslomässiga utmaningar.

Den stora risken med självstyrd inlärning är att vi som föräldrar inte har en aning om vad våra barn egentligen lär sig. Och just därför vill vi hindra dem. För vi har ingen kontroll och har svårt att inse hur de kan lära sig något av värde när vi inte ens förstår vad exakt de lär sig.

DSC_1834

Men kanske är en av de största riskerna med självstyrd inlärning att våra barn, på grund av att de tar egna initiativ och fattar egna beslut, kommer att begå en massa misstag och utsättas för misslyckanden. Och om vi är bara ett uns överbeskyddande, litar vi inte på vara barns förmåga att vara resilienta – att klara av att ta en smäll och sedan resa sig upp och fortsätta vidare, starkare för var gång. Och då kan det kännas bättre att inte låta barnen bestämma. 

När vi släpper kontrollen och börjar lita på vara barns förmågor, kommer de dessutom att utveckla sin egen vilja. Och den viljan kommer de att uttrycka högt och klart. Och vi kommer att uppfatta dem som rebelliska och svårhanterliga. Men det vi kanske inte ser, är att samtidigt utvecklas de till självständiga individer. Det borde inte uppfattas som en risk, men självständighet innebär också att en person är svårkontrollerad och nästan omöjlig att manipulera. Det kan innebära en stor risk för nästan vilken vuxen som helst.

För att avrunda: ”riskerna” med självstyrd inlärning är många. Våra barn skulle bli självständiga med en stor förmåga att ta smarta initiativ och fatta adekvata beslut. De skulle utveckla sin kreativitet och problemlösningsförmåga och finna nya lösningar på gamla som nya problem. De skulle utmana oss konstant och tvinga oss att växa och utveckla oss som personer. Deras viljestyrka skulle krocka med vår egen. De skulle ifrågasätta gamla modeller och auktoriteter: vår egen, våra institutioner och våra lagar. De skulle uppleva misslyckanden och de skulle navigera sig fram mellan sina misstag, allt medan de utvecklade uthållighet och resiliens. Och det skulle vara mycket svårt för oss vuxna att hantera dem, om vi själva inte var redo att ifrågasätta vår egen roll och kliva ner från vuxentronen och ge upp vår kontroll.

Den sista risken som finns, är kanske att våra barn skulle bli så annorlunda att de inte passar i det samhälle vi har byggt upp. De skulle vilja förändra det, slå sönder gamla strukturer och skapa nya. Det är en risk om vi tycker om hur dagens samhälle ser ut.

Men om vi inte ser något problem med att våra barn blir entreprenörer och innovatörer med stor ansvarskänsla, kapabla att skapa sina egna liv, eller om vi tycker att det är dags att samhället förändras, då innebär självstyrd inlärning långt ifrån en risk.

Tvärtom, det vore en fantastisk lösning för alla de föräldrar som vill styrka sina barn och utrusta dem med de mest fundamentala färdigheterna och förmågorna som finns för att garantera dem framgång i livet. Och det vore också början av lösningen på många av de problem vi brottas med i vårt samhälle.

IMG-20170609-WA0007

Ingredienserna i självstyrd inlärning

Jag har svårt att tänka mig att de flesta svenskar skulle vara i närheten av att ens på allvar överväga en skola, där barn och ungdomar själva styr över sin egen utbildning. En skola där det varken finns lektionssalar, lärare, ämnen med kursplaner, läxor, prov eller betyg. Jag kan förstå det, eftersom de flesta vuxna har genomlevt en traditionell skolgång där allt det ovan nämnda är det som anses nödvändigt för ett framgångsrikt utbildande av barn och unga. 

IMG-20170214-WA0077

Däremot är nog de allra flesta överens om att det traditionella skolsystemet inte fungerar och att det sedan länge har spelat ut sin roll. Varför, är vi kanske inte lika säkra på. Vi märker att Sveriges nivå sjunker i PISA-rapporterna, att barn och unga är överväldigade av stress, att de verkar omotiverade, att många går ut grundskolan utan tillräckliga läs- och skrivkunskaper,  och ovanpå det har vi tusentals ofrivilliga hemmasittare: unga människor som gärna skulle vilja gå i skolan men som inte klarar av det för att skolan inte lyckas anpassa sig till deras behov. Samhällets svar på detta har hittills varit mer kontroll i form av: fler nationella prov; betyg i tidigare ålder; förbud av hemskolning; obligatorisk sexårsverksamhet; och det faktum att skolor som bygger på alternativpedagogik måste följa de nationella kursplanerna.

Det finns många olika vägar att gå för att skapa de positiva förändringar som behövs för att få hela systemet på fötter igen. Många talar exempelvis om digitaliseringen som det viktigaste verktyget. Själv vill jag slå ett slag för en förändring på systemnivå. Den förändringen bygger på något så revolutionerande att många slår bakut utan att ens ha satt sig in i vad det egentligen handlar om. Varför? Jo, därför att det i grunden handlar om ett paradigmskifte: att vi vuxna faktiskt släpper kontrollen över yngre människors inlärning, och istället ger dem ansvaret över sina egen utbildning och därmed också över sina egna liv.  Jag förstår att det låter helt vansinnigt vid första anblick, men jag lovar: självstyrd inlärning fungerar, och faktiskt för de flesta (min son har Aspergers syndrom, så jag vet). Den är också en oerhört ekonomisk skolform – och lärarna behöver inte bli av med sina jobb. Bara omfokusera: från att lära ut till att underlätta inlärning.

Alla alternativpedagogiker jag känner till: Montessori, Waldorf och Freinet (varav jag är mes bekant med de två första), är bra skolformer för många barn. Det finns dock bara en skolform som ger barn och unga total frihet och fullt ansvar att själva utforma sin utbildning, och det är självstyrd inlärning.

Det finns många vetenskapliga undersökningar som visar att den här typen av utbildning fungerar väldigt väl (läs Peter Grays bok Free to Learn för mer kött på benen). Varför? Jo, därför att det är det naturliga sättet vi människor som biologisk art lär oss på. Det är så vi lär oss att gå och att tala, och så kan vi lära oss allt annat också. Vi lär oss främst på grund av ett behov, intresse eller passion. Det är de ingredienser som utgör den motor som för oss framåt: därför att vi själva vill.

Ingen föräldrer skulle få för sig att ge sin bebis extraövningar eller bakläxa för att lära sig gå och tala (om inte ett fysiologiskt eller neurologiskt hinder föreligger). Inte heller skulle vi tycka att det vore vettigt att utvärdera våra bebis färdigheter genom prov, än m2005-03-04 23.18.02indre betygsätta gång eller tal. Vi ser att hen lär sig genom att fritt utforska sin värld, genom både lek och interaktion med föremål, personer och andra varelser. Och med detta nöjer vi oss… tills skolåldern kickar in. Plötsligt förändras allt.

I Sverige har detta av tradition skett vid sju års ålder, men nu har det krupit ner till sex. I delstaten Oaxaca där jag bor i Mexiko, sker det när barnet fyller tre. Från och med den obligatoriska skolåldern (enligt beslut som fattas på politisk nivå utan egentlig kunskap om hur barn egentligen lär sig bäst eller vad de verkligen mår bra av) måste barn börja lära sig saker som någon annan har bestämt. Och den tillit vi hade till våra barn när de var bebisar är plötsligt puts väck. Den tillit som gjorde att vi visste att de är mer än kapabla att lära sig av egen maskin. Bebisar kan, men större barn kan det inte. Märkligt, eller hur?

20108549_1582285331792652_7932457072756578248_nTrots detta, finns det familjer som är mer än villiga att låta deras barn styra över sin egen inlärning: antingen inom familjen (unschoolers) eller i skolor som baseras på dessa principer. Sudburyskolor och deras olika varianter (som t.ex. Agile Learning Centers) är dock förbjudna i Sverige precis som alla former av hemskolning. Det gör å ena sidan att vägen för de svenska familjer som vill erbjuda sina barn möjligheten till självstyrd inlärning är betydligt begränsad. Å den andra, krävs det en stor dos av mod. Dels måste de fortsätta lita på sitt barns inlärningsförmåga vilket innebär att gå motströms i ett relativt likriktat samhälle där ingen annan tror att barn kan lära sig på egen hand. Dels måste de hitta lagliga vägar för att lyckas ge sina barn just detta, vilket innebär att  många faktiskt flyttar utomlands.

Dessa modiga familjer utsätts ofta för stark kritik från familj och vänner som inte kan förstå hur de kan vara så oansvariga att de så till den grad litar på sina barn att de lämnar över ansvaret för deras utbildning till barnen själva! Det är naturligtvis väldigt tröttsamt att hela tiden tampas med andras åsikter. Och hjälpsamt är det ju inte heller. För trots att de har valt att lita på sina barn, och trots att det finns tillräckligt mycket forskning som styrker att självstyrd inlärning fungerar, har vi vuxna en mental programmering som säger att vi både kan och vet mer än våra barn. Den gör att det är svårt att tro att barn från en tidig ålder själva kan eller ens bör styra över sin egen tid på ett adekvat vis. Att de dessutom ska kunna använda den på ett förnuftigt sätt och lära sig något av vikt (framför allt när det ser ut som om allt de gör ”bara” är att leka), är inte alltid lätt att svälja. Men denna programmering har ett namn. Den kallas adultism, och  är något av det första vi måste konfronteras med inom oss själva, när vi väljer självstyrd inlärning som väg.

2005-10-22 20.07.39Allt självtvivel, andras ifrågasättande, gamla paradigmer som adultism och bristen på tillit till våra barn, kan göra att den här vägen blir svårare än nödvändigt. Hur kan jag som förälder veta att jag gör rätt, när jag är så ensam i min övertygelse? Hur kan jag veta att mitt barn kommer att lyckas när resten av samhället är uppbyggt för ett annat system? Hur kan jag vara säker på att jag ger mitt barn just det stöd hen behöver?

För alla dessa föräldrar har jag en god nyhet: det finns ingredienser som är nödvändiga för att självstyrd inlärning ska fungera framgångsrikt. Peter Gray har identifierat dem i en artikel som heter The Natural Environment for Children´s Self-Education. Om vi kan erbjuda våra barn alla de ingredienserna, samtidigt som vi kliver ur deras väg och litar på att de kan, behöver vi inte tvivla mer.  Här kommer de i min tolkning:

Tid och utrymme för fri lek och fritt utforskande

IMG-20170926-WA0106För att våra barn ska kunna lära sig via leken, måste de få enormt med tid till lek och utforskning – utan inblanding av vuxna (se upp alla kontrollerande föräldrar!). Dessutom behöver de tillgång till mycket utrymme för att kunna utforska den fritt: gå ut och uppleva naturen i all sin mångfald.

 

Åldersblandning 

Barn lär oerhört mycket av varandra när de får möjlighet att umgås över de gränser åldersegregationen sätter upp. De yngsta ser vad de äldre gör, och inspireras till att försöka svårare saker. De äldre utvecklar medkänsla och empati, och hjälper de yngre att göra saker de aldrig skulle kunna klara av på egen hand eller om de bara umgicks med barn i samma ålder. IMG-20170910-WA0018

Tillgång till kärleksfulla vuxna med kunskaper 

IMG-20170214-WA0075

Vuxna som kan ge ett maximalt stöd med ett minimum av inblandning, är något alla barn behöver. Att få tillgång till hjälp och stöd (fysiskt, intellektuellt eller känslomässigt) av en vuxen som verkligen bryr sig om barnet, när barnet själv väljer och önskar det, är något mycket värdefullt. Om inte den ingrediensen finns, är det lätt att barnets tillvaro förvandlas till en version av Flugornas Herre

Tillgång till olika verktyg

För att ett barn ska ska kunna lära sig fritt, måste hen ha tillgång till en stor mångfald redskap och verktyg: köksredskap, datorer, konstmaterial, snickeriverktyg, trädgårdsredskap, sportartiklar och -utrustning: alla behövs för att barnet ska kunna lära sig – oavsett om barnet väljer att använda allt eller inte. 

IMG-20170406-WA0053Tillgång till ett fritt utbyte av idéer och åsikter

Den intellektuella utvecklingen kan ske när ett barn får tillfälle att ta del i diskussioner där hen kan lyssna på olika idéer och åsikter utan att de censureras. Det underlättar för att hen ska kunna utveckla sina egna åsikter men också för att lära sig respektera den andres ståndpunkt. Vuxna måste dela med sig fritt och inte censurera det de säger, och lita på barnets förmåga att kunna hantera det de hör.

Frånvaro av mobbning och mobbare

IMG-20170930-WA0026För att ett barn ska kunna leka och utforska sin omgivning fritt, måste hen känna sig säker och trygg, både känslomässigt och fysiskt. Att skapa en medveten kultur där olikheter respekteras är fundamental för att en hälsosam inlärning ska kunna ske. Barnet måste dessuotm få ta del av processen att utforma överenskommelser, men det är precis lika viktigt att de får utöva och uppdatera dem vid behov. Det garanterar en hälsosam miljö för alla. 

Delta i demokratiska processer

IMG-20170928-WA0047Möjligheten att få delta i demokratiska processer hjälper barnet att ta ansvar för sin egen inlärning och öka sin motivation. Om varje persons åsikt verkligen betyder något, måste man ju tänka till ordentligt innan man yttrar sig. Var och en ansvarar således inte bara för sig själv, utan även för sin community.

Jag medger att inget av detta är helt enkelt när man på egen hand som förälder gör sitt allra yttersta för att ens barn ska få just precis de här omständigheterna. Men det går. Däremot tänker jag dagligen på hur fantastiskt det vore, om vi kunde omforma skolsystemet så att det byggde på principerna av självstyrd inlärning. Att se glädjen i unga männsikors ögon när de fritt får utforska det som intresserar dem allra mest, är en ren fröjd. Att se hur de inspirerar varandra att tänja sina gränser och lära sig nya saker som de själva har valt för att de vill och för att det är kul, är en ynnest. 

Jag önskar att lärare inte kände sig hotade av denna skolform och att nya lagar kunde fattas så att vi i större skala kunde börja erbjuda barn och unga en typ av utbildning som sporrar deras inlärning, får dem att växa som personer, gör att de självmant vill ta ansvar för sina val och sina liv. Och som gör att all apati och maktlöshet försvinner. Det önskar jag. Men för att lyckas med det, måste vi kliva åt sidan, släppa kontrollen och sluta hindra våra unga från att lära sig det de själva vill och känner att de behöver.

IMG-20170729-WA0031

Bilderna kommer delvis från mina privata foton på min son Teo och mig, samt från Explora, det Agile Learning Center jag driver i Puerto Escondido, Mexiko.

Är det ordning och reda som behövs för att barn ska lära sig? 

De flesta vuxna jag känner, bär omedvetet på en rätt ingrodd programmering av hur de tror att det måste gå till för att ett barn ska kunna lära sig. Det är vår egen skolgång som har programmerat detta tänkande och som format våra idéer om hur vi tror att inlärning sker. Programmeringen ser ut ungefär så här:

  • Det måste finnas en expert som motiverar barnet att lära in det som bestämts, annars lär sig inte barnet det hen ska.
  • Vuxna vet alltid bättre än barnet själv vad exakt det är barnet måste kunna i livet. Det är därför det alltid måste vara vuxna som bestämmer innehållet på inlärningen.
  • Eftersom barn inte lär sig på egen hand (de är nämligen svårmotiverade), måste inlärningnen övervakas och det inlärda alltid kontrolleras (prov) – och gärna också mätas (betyg).
  • Det är svårt att lära sig saker, därför måste man ha läxor så att man kan träna mycket på det man ska lära sig, annars lär man sig inte.
  • Eftersom det är så svårt att lära sig, måste barnets dag ha en tydlig uppdelning och struktur (ett schema med alla olika ämnen). Det får inte finnas några distraktioner i form av kepsar eller mobiler, för då kan inte barnet lära sig.
  • Om inte alla dessa ingredienser finns, kan inte barnet utveckla den disciplin hen behöver för att kunna fungera som vuxen.

Ungefär så är de flesta vuxna jag mött programmerade till att tänka. Eftersom majoriteten vuxna inte tycks medvetna om att de bär på den här programmeringen, är det naturligtvis relativt svårt för dem att ifrågasätta den. Jag hör ekot från debatten, kommentarer från nära och kära, och det låter nästan alltid likadant: ”men jag tror faktiskt på ordning och reda i skolan”, eller ”det måste finnas disciplin för att man ska kunna lära sig”.

När ett barn går i skolan, innebär det de facto att hen måste ge upp sin självständighet och sina egna intressen till förmån för 1) lärarens agenda (som bland annat bygger på att uppfylla kursplan och läroplan) 2) det faktum att alla barn måste lära sig samma sak på samma gång. Är barnet inte intresserad av ämnet som måste inläras, inte ser någon nytta med det för sitt eget liv, lär sig bättre på egen hand, tycker att det går för långsamt, har svårt att hänga med, eller helt enkelt inte fungerar bra i en stor grupp – kan det vara en utmaning för läraren att motivera barnet till att lära sig det hen enligt alla kursplaner ”ska”. Omotiverade elever kan sätta vilken lärare som helst på prov, och eftersom det är så skolans verklighet ser ut för dagens svenska barn, är det kanske inte så konstigt att övertron på ”ording och reda” blivit något många vuxna tagit till sig.

Kruxet är att de missar ett par viktiga insikter:

  • Den programmering de har om hur inlärning bör gå till, är så den brukar gå till i skolan. Det betyder inte att det är så människan som art lär sig bäst. Tvärtom:
  • Bebisar lär sig att både gå och prata (ett eller flera språk) utan att kriterierna ovan uppfylls. Hur kan det vara möjligt när bägge förmågorna är något av det svåraste som finns? Betydligt svårare än att lära sig läsa och räkna.

Hur det kommer sig att vi litar mer på bebisars inlärningsförmåga än på äldre barns kapacitet, är för mig en gåta. Men jag gissar att det har med hela den här programmeringen att göra. Beroende på vid vilken ålder skolplikten kickar in, tappar vi vuxna tilliten på att våra telningar kan lära sig utan en viss press och kontroll från vuxna. Förr skedde det från sju års ålder i Sverige, men det har nu sjunkit till sex eftersom sexårsverksamheten från och med nästa år blivit obligatorisk. Konskevensen är att vuxna generellt sett tror att barns aktiviteter konstant måste styras upp och övervakas. Vi litar helt enkelt inte på att barnet annars lär sig något ”av nytta”. Och vad som är av nytta definierar så klart vi vuxna.

Allt detta har sammantaget lett till att vuxna faktiskt inte känner igen hur det ser ut när ett barn egentligen lär sig. Inte heller tror vi att barn faktiskt kan lära sig något av vikt om de inte går i skolan. Vilket då leder till att det finns en skolplikt (läs: skoltvång) för hur skulle barn annars kunna lära sig något? (Detta sinkar i sin tur helt upp den totalfövandling av skolystemet som är så skriande nödvändig, men den debatten lämnar jag därhän för tillfället.)

Själv har jag ju den otroliga förmånen att inte bara följa utvecklingen av min egen son sedan vi påbörjade processen av att oskola honom. Jag driver dessutom ett projekt för barn och unga som bygger på principerna av självstyrd inlärning. Det gör att jag verkligen får tillfälle att observera både hur det ser ut samt hur det går till när barn lär sig av egen maskin, utan någon topp- eller uppstyrning av vuxna.

Min son Teo är numera elva år, och har i snart två års tid oskolats. Han har Aspergers syndrom, och borde, enligt vad jag förstått att många föräldrar till barn med Asperger anser, ha en väldigt strukturerad dag för att klara av att fungera. Ingenting kunde vara längre från sanningen.

När Teo klev ur den relativt rigida struktur som skolan påtvingar (och som kan vara väldigt svårhanterlig för någon med Asperger), och istället fick friheten att själv bestämma hur han använder sin tid och till vad – då började en väldig massa spännande saker att hända.

Teo började nämligen äntligen kunna ägna sig åt det som han tycker allra bäst om. I hans fall har det pendlat mellan legobygge, teckning, dataspel, läsning, engelska och olika youtubes där han lär sig det han är nyfiken på. Allt det han fokuserat på har han lärt sig väldigt mycket om, eftersom han ju kan lägga hur mycket tid på det som helst. Det innebär att Teo för sin ålder kan väldigt mycket om väldigt många olika saker. De flesta vuxna som interagerar med honom häpnas av hans breda kunskaper och ohämmade nyfikenhet.

Då jag anser att varje mänsklig aktivitet leder till lärande, spelar det för mig inte så stor roll vad exakt Teo fokuserar på. Det är uppenbart att han lär sig och att hans nyfikenhet bara blir större och större. Om han lär sig det andra barn som går i sexan gör?  Nej, med största säkerhet gör han inte det. Men varför tror vi att kursplaner utarbetade av vuxna bättre kan garantera att barnen lär sig det de behöver i livet än barnet själv? Jo, just det, därför att vi har blivit programmerade av det genom vår egen skolgång.

Eftersom allt hänger ihop och information inte någonsin kommer separarerat från annan information (även om det kan vara svårt att tro efter att ha vuxit upp i skolans ämnesfragmenterade värld), innebär det att ett barn som får möjlighet att styra över sin egen inlärning kanske börjar med en sak för att sedan hoppa till en annan. Ens startpunkt är inte alltid nödvändigtvis ens slutpunkt.

Detta gör att självstyrd inlärning kan se lite råddig och ostrukturerad ut för ett otränat öga. Det innebär inte att barnet upplever det så – inte ens om hen har Aspergers syndrom. Poängen är: medan barnets egen upplevelse är att hen bara har fantastiskt roligt samtidigt som hen lär sig massor (det som jag personligen uppfattar som ett kreativit kaos) kan det för en vuxen se ut som en miljö där man inte lär sig någonting alls. ”De leker ju bara”, hör jag ofta vuxna säga.

När ett barn får styra över sin egen inlärning, brukar det innebära att hen ibland hoppar mellan olika aktiviteter, ibland har stunder med djup koncentration och fokus, vid andra tillfällen vilar lite genom att fokusera på något annat, för att senare komma tillbaka till det första, osv.

Allt detta ser i praktiken ”bara” ut som lek. Vilket också är just precis vad det är. Barnet leker, har roligt, njuter – själv eller tillsammans med andra. Och hen lär sig hur mycket som helst, som oftast går helt förbi en vuxen utan kunskaper i vad barn egentligen lär sig under fri lek i form av bland annat kreativitet, initiativtagande, koncentrationsförmåga, problemlösarkapacitet, socialisering – inklusive vetenskapligt tänkande, matematik, läsning och skrivning etc.

Programmeringen som säger att det är svårt att lära sig, sätter käppar i hjulen för vår förmåga att uppfatta att barn lär sig mängder just när de har som allra roligast.  Vi hade det själva oftast inte särskilt kul i skolan, och felaktigt associerar vi inlärning med något svårt och tråkigt. Det är bara det är det lätt blir svårt och tråkigt när det inte är självvalt och/eller när vi måste lära oss något vi inte är redo för.

Allt detta observerar jag inte bara i min son, utan även i de barn som kommer till Explora, det Agile Learning Center som jag driver.  Mina kollegor ser samma sak som jag: barnen lär sig hur mycket som helst, men under lek- och lustfyllda och helt självvalda former. Det finns inget tvång. En del av det inlärda skulle vi kunna mäta – om vi ville, men vi ser inget värde i det. Huvudsaken är att dessa barn växer och utvecklas inom de områden de själva väljer. Vi är inte där för att underhålla dem eller styra upp och kontrollera dem. Vårt jobb består i att ge varje barn det stöd hen behöver för att kunna utföra det hen vill – utan onödig inblandning. Att de lär sig konstant råder det inga tvivel om.

Fanns möjligheten att omprogrammera vuxnas förståelse av hur inlärning kan se ut och hur den kan gå till, skulle jag vilja att följande var det de tog med sig:

  • Det enda experten på vad en person behöver kunna i livet, är personen själv. Det spelar ingen roll hur gammal personen är. Motiviationen kommer bums så fort barnet själv får kontroll över sin inlärning. Ditt jobb som vuxen är att lita på barnets val.
  • Ett barn känner sig själv bättre än vad en vuxen kan göra. Hen vet vad hen är bra på och vad hen tycker om. Därför måste alltid barnet själv få bestämma vad hen ska lära sig. Ditt jobb som vuxen är att lita på barnets förmåga.
  • Barn lär sig alldeles utmärkt på egen hand, och när de själva får styra över sin egen inlärning behöver de inte någon yttre motivation. Därför behöver du som vuxen inte övervaka inlärningen eller kontrollera att den skett. Ditt jobb som vuxen är att lita på barnets kapacitet. 
  • Det är inte svårt att lära sig saker när man vill, ens hjärna är redo och man känner att man behöver det. Därför behöver inte barn läxor. De tränar det de behöver medan de leker och har roligt. Ditt jobb som vuxen är att lita på att ditt barn lär sig det hen behöver i precis rätt tid.  
  • Eftersom det är så lätt att lära sig, måste man låta barnet få möjlighet att själv strukturera upp sin dag, och låta hen bestämma både vad hen vill göra och när. Om det innebär att hen redan på morgonen planerar hur dagen ska se ut är det underbart – oavsett om hen väljer att följa sin planering eller ej. Och om hen istället väljer att låta dagen utvecklas helt spontant är det precis lika underbart. Väljer barnet att ha det tyst eller låta musik, TV etc. vara på är helt irrelevant. Ditt jobb som vuxen är att lita på ditt barns förmåga att skapa de perfekta omständigheterna för sin egen inlärning.
  • Om inte alla dessa ingredienser finns, inklusive dem som Peter Gray har identifierat, får inte barnet tillgång till den optimala inlärningssituationen hen behöver. Det är ditt jobb som vuxen att se till att hen får det.

Paradigmer som krockar

Vart fjärde år har Teo och jag kommit och hälsat på i Sverige. Varje gång är det lika härligt att återuppleva dofter, smaker, ljud och synintryck som är så radikalt annorlunda från dem vi omges av i vår vardag. Varje gång är det lika underbart att återankyta till familj och vänner, gamla som nya, och inse att de verkliga banden finns där, oavsett det fysiska avstånd som vanligtvis skiljer oss åt.

Varje gång blir det också väldigt tydligt att vi inte bara lever i ett fysiskt annorlunda land, långt borta från Sverige, utan även i ett mentalt paradigm som skiljer sig fullständigt från det paradigm de flesta svenska lever i.

Detta gör att framför allt jag (men jag antar även Teo) krockar gång efter annan med uppfattningar som i Sverige är så normala att de inte ens brukar ifrågasättas, men som för oss är väldigt extrema.

Naturligtvis framstår jag/vi i Sverige som de som är extrema, för vi skiljer ju oss fullständigt ifrån det som där är normen, både i vårt sätt att tänka och leva.

Det intressanta för mig är inte vem som har rätt eller fel, för det handlar inte om det. Nej, det intressanta är alla de stängda dörrar jag möts av. Dessa stängda dörrar är en blandning av total brist på nyfikenhet och öppenhet i kombination med en väldigt defensiv attityd.

Nu talar jag inte om familj och vänner – de är hur koola som helst. Nej, jag talar om vad som händer när jag, som lärare och pedagog, väljer att dela med mig av mina tankar samt Teos och min livsstil på sociala media, framför allt i de grupper som består av andra lärare samt allmänt samhällsintresserade som säger sig vilja utveckla, förändra och förbättra skolan. Jag har ju trots allt ändå skrivit en bok som handlar om just det: hur vi kan skapa en skola från scratch och varför det är så viktigt att tänka om och tänka nytt kring skola och samhälle. Och jag ser det som en del av det jag kan bidra med – just för att jag tänker så annorlunda och har så mycket annorlunda erfarenheter att dela med mig av.

Jag hade älskat att få frågor kring unschooling: ”Unschooling!? Vad är det? Berätta mer, jag har aldrig hört talas om det! Hur fungerar det? Hur lär han sig? Hur ser era dagar ut? Tycker du att alla barn ska unschoolas eller ser du ett värde i att det finns skolor?”

Då hade jag kunnat svara konstruktivt och kreativt. Berättat att jag tycker att valet ska få finnas. Att det finns barn som mår bättre av att lära sig på andra ställen än i skolan (se bara på statistiken av ofrivilliga hemmasittare). Att unschooling eller homeschooling alltsomoftast inte innebär att barnet är hemma hela tiden och inte träffar andra – tvärtom! Att barn är mer än kapabla att själva välja vad de vill lära sig och lär sig alldeles utmärkt när de själva får göra just det valet. Att brist på motivation inte existerar när människans egna behov och intressen får styra. Att inlärning är en bieffekt av all mänsklig aktivitet, vilket gör att det inte spelar så stor roll vad ett barn fokuserar på – det är bara i skolan som ämnen fragmenteras i små bitar –  i det verkliga livet sitter allt ihop, och en kunskap leder alltid vidare till en annan. Och att ja, jag tycker att det är superviktigt att det finns skolor, därför att:

  • skolan är det främsta samhällsbyggande verktyg som finns, och om vi verkligen insåg värdet av just det, skulle vi kunna bygga ett betydligt mänskligare samhälle än det vi har nu.
  • lära sig är en mänsklig rättighet, men borde aldrig vara ett tvång.

…vilket innebär att skolor borde designas om från grunden och bygga på helt andra principer än kontroll och tvång – som ju i grunden är vad skolplikten innebär (oavsett vad alla skolans styrdokument hävdar).

Jag hade kunnat berätta att jag är en stor förespråkare för demokratiska skolor à la Sudbury som bygger på självstyrd inlärning. Att jag dagligen ser att det fungerar – inte bara för min son, utan för alla de barn jag arbetar med, både på det dagis och på det Agile Learning Center som jag driver där jag bor i södra delen av Mexiko. Att självstyrd inlärning dessutom bygger på vetenskapliga studier som visar hur människan som biologisk art lär sig allra bäst (läs Peter Grays bok Free to Learn för mer kött på benen). Att jag är övertygad om att hela det svenska skolsystemet skulle kunna designas om och att flertalet barn och unga skulle må betydligt bättre samt lära sig fruktansvärt mycket mer i ett annat slags system.

Men om allt detta får jag inga frågor. Istället får jag bland annat höra att homeschooling är farligt eftersom det främst är religiösa grupper som använder sig av den inlärningsformen, att det isolerar barnen och inte utvecklar deras kritiska tänkande.

Bara den kommentaren är ett exempel på indoktrinering och brist på kritiskt tänkande. Alla fakta visar nämligen att hemskolade barn i USA både får betydligt bättre resultat och dessutom är mer kreativa och kritiskt tänkande än de som gått ut skolan – och majoriteten hör inte till religiösa grupper. Men vad ska en svensk veta om det när Sverige som ett av få länder i världen förbjuder denna typ av utbildningsform? Istället säger andra att barn mår mycket bättre av att gå på dagis än att vara hemma. Trots att vetenskapliga studier påvisar det motsatta.

Hur bemöter man den typen av kollektiva sanningar?

Ja, jag förstår att det är hotfullt när det kommer en person som jag och säger ”riv upp skiten! Gör om och gör bättre!”. Jag förstår att det till exempel hotar lärarna i deras yrkesroll. Jag är lärare, så jag vet hur det känns att plötsligt börja ifrågasätta hela grunden för vad mitt yrke (och identitet) baseras på.

Och ja, jag fattar att det kan få många föräldrar att känna sig som dåliga föräldrar. Samhället är uppbyggt på ett sätt som gör att det är nästan omöjligt att skapa ett liv medvåra barn. Istället måste barnen förvaras någonstans, och förskola och skola är gigantiska förvaringsplatser (vilket återigen provocerar lärare eftersom de inte vill se på sin arbetsplats eller yrkesroll på det viset).

Alla föräldrar måste övertygas om att det är det absolut bästa för alla barn att gå på dagis och i skolan (de flesta behövs inte ens övertygas – de är redan övertygade). Det är bara där man kan lära sig det som bestämts att man ska lära sig – i den takt som bestämts. Att det inte bygger på hur barn och unga egentligen lär sig bäst vill man inte heller ifrågasätta. Det har liksom också bara blivit en kollektiv sanning. Inga vetenskapliga bevis behövs heller i den argumentationen, eftersom alla redan tror att det är sant.

Går man emot det paradigmet, kommer man att möta starkt motstånd. För det är så det svenska samhället är uppbyggt att fungera. Som förälder har man inte mycket val. Det kan göra fruktansvärt ont att erkänna att ens barn inte trivs där hen borde trivas – eftersom hen måste tillbringa så många år av sitt liv på ett ställe hen inte valt själv. Det är förståeligt att många då föredrar att slå dövörat till och/eller slåss med näbbar och klor för en modell som sedan länge gått ur tiden.

Jag inser att det jag skriver oftast faller platt till marken. Jag pratar från ett paradigm till personer som befinner sig i ett helt annat. Jag kan förstå hur de tänker, för en gång befann jag mig också där. Men jag inser att de inte förstår mitt tankesätt, för de har fortfarande inte ifrågasatt sitt eget. Återigen, det handlar inte om bättre eller sämre. Det handlar om nyfikenhet och öppenhet inför det man inte känner till. Och när det kommer till skolan och barns och ungas inlärning, så handlar det om det som verkligen fungerar – och det som inte gör det. Antingen kikar vi på varför skolan och skolplikten blivit så heliga att de inte ens kan ifrågasättas, och öppnar upp för en fantastiskt spännande diskussion om en möjlig förändring. Eller så gör vi det inte. Och då kan vi fortsätta driva ett obsolet system som inte fungerar.