Ingredienserna i självstyrd inlärning

Jag har svårt att tänka mig att de flesta svenskar skulle vara i närheten av att ens på allvar överväga en skola, där barn och ungdomar själva styr över sin egen utbildning. En skola där det varken finns lektionssalar, lärare, ämnen med kursplaner, läxor, prov eller betyg. Jag kan förstå det, eftersom de flesta vuxna har genomlevt en traditionell skolgång där allt det ovan nämnda är det som anses nödvändigt för ett framgångsrikt utbildande av barn och unga. 

IMG-20170214-WA0077

Däremot är nog de allra flesta överens om att det traditionella skolsystemet inte fungerar och att det sedan länge har spelat ut sin roll. Varför, är vi kanske inte lika säkra på. Vi märker att Sveriges nivå sjunker i PISA-rapporterna, att barn och unga är överväldigade av stress, att de verkar omotiverade, att många går ut grundskolan utan tillräckliga läs- och skrivkunskaper,  och ovanpå det har vi tusentals ofrivilliga hemmasittare: unga människor som gärna skulle vilja gå i skolan men som inte klarar av det för att skolan inte lyckas anpassa sig till deras behov. Samhällets svar på detta har hittills varit mer kontroll i form av: fler nationella prov; betyg i tidigare ålder; förbud av hemskolning; obligatorisk sexårsverksamhet; och det faktum att skolor som bygger på alternativpedagogik måste följa de nationella kursplanerna.

Det finns många olika vägar att gå för att skapa de positiva förändringar som behövs för att få hela systemet på fötter igen. Många talar exempelvis om digitaliseringen som det viktigaste verktyget. Själv vill jag slå ett slag för en förändring på systemnivå. Den förändringen bygger på något så revolutionerande att många slår bakut utan att ens ha satt sig in i vad det egentligen handlar om. Varför? Jo, därför att det i grunden handlar om ett paradigmskifte: att vi vuxna faktiskt släpper kontrollen över yngre människors inlärning, och istället ger dem ansvaret över sina egen utbildning och därmed också över sina egna liv.  Jag förstår att det låter helt vansinnigt vid första anblick, men jag lovar: självstyrd inlärning fungerar, och faktiskt för de flesta (min son har Aspergers syndrom, så jag vet). Den är också en oerhört ekonomisk skolform – och lärarna behöver inte bli av med sina jobb. Bara omfokusera: från att lära ut till att underlätta inlärning.

Alla alternativpedagogiker jag känner till: Montessori, Waldorf och Freinet (varav jag är mes bekant med de två första), är bra skolformer för många barn. Det finns dock bara en skolform som ger barn och unga total frihet och fullt ansvar att själva utforma sin utbildning, och det är självstyrd inlärning.

Det finns många vetenskapliga undersökningar som visar att den här typen av utbildning fungerar väldigt väl (läs Peter Grays bok Free to Learn för mer kött på benen). Varför? Jo, därför att det är det naturliga sättet vi människor som biologisk art lär oss på. Det är så vi lär oss att gå och att tala, och så kan vi lära oss allt annat också. Vi lär oss främst på grund av ett behov, intresse eller passion. Det är de ingredienser som utgör den motor som för oss framåt: därför att vi själva vill.

Ingen föräldrer skulle få för sig att ge sin bebis extraövningar eller bakläxa för att lära sig gå och tala (om inte ett fysiologiskt eller neurologiskt hinder föreligger). Inte heller skulle vi tycka att det vore vettigt att utvärdera våra bebis färdigheter genom prov, än m2005-03-04 23.18.02indre betygsätta gång eller tal. Vi ser att hen lär sig genom att fritt utforska sin värld, genom både lek och interaktion med föremål, personer och andra varelser. Och med detta nöjer vi oss… tills skolåldern kickar in. Plötsligt förändras allt.

I Sverige har detta av tradition skett vid sju års ålder, men nu har det krupit ner till sex. I delstaten Oaxaca där jag bor i Mexiko, sker det när barnet fyller tre. Från och med den obligatoriska skolåldern (enligt beslut som fattas på politisk nivå utan egentlig kunskap om hur barn egentligen lär sig bäst eller vad de verkligen mår bra av) måste barn börja lära sig saker som någon annan har bestämt. Och den tillit vi hade till våra barn när de var bebisar är plötsligt puts väck. Den tillit som gjorde att vi visste att de är mer än kapabla att lära sig av egen maskin. Bebisar kan, men större barn kan det inte. Märkligt, eller hur?

20108549_1582285331792652_7932457072756578248_nTrots detta, finns det familjer som är mer än villiga att låta deras barn styra över sin egen inlärning: antingen inom familjen (unschoolers) eller i skolor som baseras på dessa principer. Sudburyskolor och deras olika varianter (som t.ex. Agile Learning Centers) är dock förbjudna i Sverige precis som alla former av hemskolning. Det gör å ena sidan att vägen för de svenska familjer som vill erbjuda sina barn möjligheten till självstyrd inlärning är betydligt begränsad. Å den andra, krävs det en stor dos av mod. Dels måste de fortsätta lita på sitt barns inlärningsförmåga vilket innebär att gå motströms i ett relativt likriktat samhälle där ingen annan tror att barn kan lära sig på egen hand. Dels måste de hitta lagliga vägar för att lyckas ge sina barn just detta, vilket innebär att  många faktiskt flyttar utomlands.

Dessa modiga familjer utsätts ofta för stark kritik från familj och vänner som inte kan förstå hur de kan vara så oansvariga att de så till den grad litar på sina barn att de lämnar över ansvaret för deras utbildning till barnen själva! Det är naturligtvis väldigt tröttsamt att hela tiden tampas med andras åsikter. Och hjälpsamt är det ju inte heller. För trots att de har valt att lita på sina barn, och trots att det finns tillräckligt mycket forskning som styrker att självstyrd inlärning fungerar, har vi vuxna en mental programmering som säger att vi både kan och vet mer än våra barn. Den gör att det är svårt att tro att barn från en tidig ålder själva kan eller ens bör styra över sin egen tid på ett adekvat vis. Att de dessutom ska kunna använda den på ett förnuftigt sätt och lära sig något av vikt (framför allt när det ser ut som om allt de gör ”bara” är att leka), är inte alltid lätt att svälja. Men denna programmering har ett namn. Den kallas adultism, och  är något av det första vi måste konfronteras med inom oss själva, när vi väljer självstyrd inlärning som väg.

2005-10-22 20.07.39Allt självtvivel, andras ifrågasättande, gamla paradigmer som adultism och bristen på tillit till våra barn, kan göra att den här vägen blir svårare än nödvändigt. Hur kan jag som förälder veta att jag gör rätt, när jag är så ensam i min övertygelse? Hur kan jag veta att mitt barn kommer att lyckas när resten av samhället är uppbyggt för ett annat system? Hur kan jag vara säker på att jag ger mitt barn just det stöd hen behöver?

För alla dessa föräldrar har jag en god nyhet: det finns ingredienser som är nödvändiga för att självstyrd inlärning ska fungera framgångsrikt. Peter Gray har identifierat dem i en artikel som heter The Natural Environment for Children´s Self-Education. Om vi kan erbjuda våra barn alla de ingredienserna, samtidigt som vi kliver ur deras väg och litar på att de kan, behöver vi inte tvivla mer.  Här kommer de i min tolkning:

Tid och utrymme för fri lek och fritt utforskande

IMG-20170926-WA0106För att våra barn ska kunna lära sig via leken, måste de få enormt med tid till lek och utforskning – utan inblanding av vuxna (se upp alla kontrollerande föräldrar!). Dessutom behöver de tillgång till mycket utrymme för att kunna utforska den fritt: gå ut och uppleva naturen i all sin mångfald.

 

Åldersblandning 

Barn lär oerhört mycket av varandra när de får möjlighet att umgås över de gränser åldersegregationen sätter upp. De yngsta ser vad de äldre gör, och inspireras till att försöka svårare saker. De äldre utvecklar medkänsla och empati, och hjälper de yngre att göra saker de aldrig skulle kunna klara av på egen hand eller om de bara umgicks med barn i samma ålder. IMG-20170910-WA0018

Tillgång till kärleksfulla vuxna med kunskaper 

IMG-20170214-WA0075

Vuxna som kan ge ett maximalt stöd med ett minimum av inblandning, är något alla barn behöver. Att få tillgång till hjälp och stöd (fysiskt, intellektuellt eller känslomässigt) av en vuxen som verkligen bryr sig om barnet, när barnet själv väljer och önskar det, är något mycket värdefullt. Om inte den ingrediensen finns, är det lätt att barnets tillvaro förvandlas till en version av Flugornas Herre

Tillgång till olika verktyg

För att ett barn ska ska kunna lära sig fritt, måste hen ha tillgång till en stor mångfald redskap och verktyg: köksredskap, datorer, konstmaterial, snickeriverktyg, trädgårdsredskap, sportartiklar och -utrustning: alla behövs för att barnet ska kunna lära sig – oavsett om barnet väljer att använda allt eller inte. 

IMG-20170406-WA0053Tillgång till ett fritt utbyte av idéer och åsikter

Den intellektuella utvecklingen kan ske när ett barn får tillfälle att ta del i diskussioner där hen kan lyssna på olika idéer och åsikter utan att de censureras. Det underlättar för att hen ska kunna utveckla sina egna åsikter men också för att lära sig respektera den andres ståndpunkt. Vuxna måste dela med sig fritt och inte censurera det de säger, och lita på barnets förmåga att kunna hantera det de hör.

Frånvaro av mobbning och mobbare

IMG-20170930-WA0026För att ett barn ska kunna leka och utforska sin omgivning fritt, måste hen känna sig säker och trygg, både känslomässigt och fysiskt. Att skapa en medveten kultur där olikheter respekteras är fundamental för att en hälsosam inlärning ska kunna ske. Barnet måste dessuotm få ta del av processen att utforma överenskommelser, men det är precis lika viktigt att de får utöva och uppdatera dem vid behov. Det garanterar en hälsosam miljö för alla. 

Delta i demokratiska processer

IMG-20170928-WA0047Möjligheten att få delta i demokratiska processer hjälper barnet att ta ansvar för sin egen inlärning och öka sin motivation. Om varje persons åsikt verkligen betyder något, måste man ju tänka till ordentligt innan man yttrar sig. Var och en ansvarar således inte bara för sig själv, utan även för sin community.

Jag medger att inget av detta är helt enkelt när man på egen hand som förälder gör sitt allra yttersta för att ens barn ska få just precis de här omständigheterna. Men det går. Däremot tänker jag dagligen på hur fantastiskt det vore, om vi kunde omforma skolsystemet så att det byggde på principerna av självstyrd inlärning. Att se glädjen i unga männsikors ögon när de fritt får utforska det som intresserar dem allra mest, är en ren fröjd. Att se hur de inspirerar varandra att tänja sina gränser och lära sig nya saker som de själva har valt för att de vill och för att det är kul, är en ynnest. 

Jag önskar att lärare inte kände sig hotade av denna skolform och att nya lagar kunde fattas så att vi i större skala kunde börja erbjuda barn och unga en typ av utbildning som sporrar deras inlärning, får dem att växa som personer, gör att de självmant vill ta ansvar för sina val och sina liv. Och som gör att all apati och maktlöshet försvinner. Det önskar jag. Men för att lyckas med det, måste vi kliva åt sidan, släppa kontrollen och sluta hindra våra unga från att lära sig det de själva vill och känner att de behöver.

IMG-20170729-WA0031

Bilderna kommer delvis från mina privata foton på min son Teo och mig, samt från Explora, det Agile Learning Center jag driver i Puerto Escondido, Mexiko.

Annonser

Är det ordning och reda som behövs för att barn ska lära sig? 

De flesta vuxna jag känner, bär omedvetet på en rätt ingrodd programmering av hur de tror att det måste gå till för att ett barn ska kunna lära sig. Det är vår egen skolgång som har programmerat detta tänkande och som format våra idéer om hur vi tror att inlärning sker. Programmeringen ser ut ungefär så här:

  • Det måste finnas en expert som motiverar barnet att lära in det som bestämts, annars lär sig inte barnet det hen ska.
  • Vuxna vet alltid bättre än barnet själv vad exakt det är barnet måste kunna i livet. Det är därför det alltid måste vara vuxna som bestämmer innehållet på inlärningen.
  • Eftersom barn inte lär sig på egen hand (de är nämligen svårmotiverade), måste inlärningnen övervakas och det inlärda alltid kontrolleras (prov) – och gärna också mätas (betyg).
  • Det är svårt att lära sig saker, därför måste man ha läxor så att man kan träna mycket på det man ska lära sig, annars lär man sig inte.
  • Eftersom det är så svårt att lära sig, måste barnets dag ha en tydlig uppdelning och struktur (ett schema med alla olika ämnen). Det får inte finnas några distraktioner i form av kepsar eller mobiler, för då kan inte barnet lära sig.
  • Om inte alla dessa ingredienser finns, kan inte barnet utveckla den disciplin hen behöver för att kunna fungera som vuxen.

Ungefär så är de flesta vuxna jag mött programmerade till att tänka. Eftersom majoriteten vuxna inte tycks medvetna om att de bär på den här programmeringen, är det naturligtvis relativt svårt för dem att ifrågasätta den. Jag hör ekot från debatten, kommentarer från nära och kära, och det låter nästan alltid likadant: ”men jag tror faktiskt på ordning och reda i skolan”, eller ”det måste finnas disciplin för att man ska kunna lära sig”.

När ett barn går i skolan, innebär det de facto att hen måste ge upp sin självständighet och sina egna intressen till förmån för 1) lärarens agenda (som bland annat bygger på att uppfylla kursplan och läroplan) 2) det faktum att alla barn måste lära sig samma sak på samma gång. Är barnet inte intresserad av ämnet som måste inläras, inte ser någon nytta med det för sitt eget liv, lär sig bättre på egen hand, tycker att det går för långsamt, har svårt att hänga med, eller helt enkelt inte fungerar bra i en stor grupp – kan det vara en utmaning för läraren att motivera barnet till att lära sig det hen enligt alla kursplaner ”ska”. Omotiverade elever kan sätta vilken lärare som helst på prov, och eftersom det är så skolans verklighet ser ut för dagens svenska barn, är det kanske inte så konstigt att övertron på ”ording och reda” blivit något många vuxna tagit till sig.

Kruxet är att de missar ett par viktiga insikter:

  • Den programmering de har om hur inlärning bör gå till, är så den brukar gå till i skolan. Det betyder inte att det är så människan som art lär sig bäst. Tvärtom:
  • Bebisar lär sig att både gå och prata (ett eller flera språk) utan att kriterierna ovan uppfylls. Hur kan det vara möjligt när bägge förmågorna är något av det svåraste som finns? Betydligt svårare än att lära sig läsa och räkna.

Hur det kommer sig att vi litar mer på bebisars inlärningsförmåga än på äldre barns kapacitet, är för mig en gåta. Men jag gissar att det har med hela den här programmeringen att göra. Beroende på vid vilken ålder skolplikten kickar in, tappar vi vuxna tilliten på att våra telningar kan lära sig utan en viss press och kontroll från vuxna. Förr skedde det från sju års ålder i Sverige, men det har nu sjunkit till sex eftersom sexårsverksamheten från och med nästa år blivit obligatorisk. Konskevensen är att vuxna generellt sett tror att barns aktiviteter konstant måste styras upp och övervakas. Vi litar helt enkelt inte på att barnet annars lär sig något ”av nytta”. Och vad som är av nytta definierar så klart vi vuxna.

Allt detta har sammantaget lett till att vuxna faktiskt inte känner igen hur det ser ut när ett barn egentligen lär sig. Inte heller tror vi att barn faktiskt kan lära sig något av vikt om de inte går i skolan. Vilket då leder till att det finns en skolplikt (läs: skoltvång) för hur skulle barn annars kunna lära sig något? (Detta sinkar i sin tur helt upp den totalfövandling av skolystemet som är så skriande nödvändig, men den debatten lämnar jag därhän för tillfället.)

Själv har jag ju den otroliga förmånen att inte bara följa utvecklingen av min egen son sedan vi påbörjade processen av att oskola honom. Jag driver dessutom ett projekt för barn och unga som bygger på principerna av självstyrd inlärning. Det gör att jag verkligen får tillfälle att observera både hur det ser ut samt hur det går till när barn lär sig av egen maskin, utan någon topp- eller uppstyrning av vuxna.

Min son Teo är numera elva år, och har i snart två års tid oskolats. Han har Aspergers syndrom, och borde, enligt vad jag förstått att många föräldrar till barn med Asperger anser, ha en väldigt strukturerad dag för att klara av att fungera. Ingenting kunde vara längre från sanningen.

När Teo klev ur den relativt rigida struktur som skolan påtvingar (och som kan vara väldigt svårhanterlig för någon med Asperger), och istället fick friheten att själv bestämma hur han använder sin tid och till vad – då började en väldig massa spännande saker att hända.

Teo började nämligen äntligen kunna ägna sig åt det som han tycker allra bäst om. I hans fall har det pendlat mellan legobygge, teckning, dataspel, läsning, engelska och olika youtubes där han lär sig det han är nyfiken på. Allt det han fokuserat på har han lärt sig väldigt mycket om, eftersom han ju kan lägga hur mycket tid på det som helst. Det innebär att Teo för sin ålder kan väldigt mycket om väldigt många olika saker. De flesta vuxna som interagerar med honom häpnas av hans breda kunskaper och ohämmade nyfikenhet.

Då jag anser att varje mänsklig aktivitet leder till lärande, spelar det för mig inte så stor roll vad exakt Teo fokuserar på. Det är uppenbart att han lär sig och att hans nyfikenhet bara blir större och större. Om han lär sig det andra barn som går i sexan gör?  Nej, med största säkerhet gör han inte det. Men varför tror vi att kursplaner utarbetade av vuxna bättre kan garantera att barnen lär sig det de behöver i livet än barnet själv? Jo, just det, därför att vi har blivit programmerade av det genom vår egen skolgång.

Eftersom allt hänger ihop och information inte någonsin kommer separarerat från annan information (även om det kan vara svårt att tro efter att ha vuxit upp i skolans ämnesfragmenterade värld), innebär det att ett barn som får möjlighet att styra över sin egen inlärning kanske börjar med en sak för att sedan hoppa till en annan. Ens startpunkt är inte alltid nödvändigtvis ens slutpunkt.

Detta gör att självstyrd inlärning kan se lite råddig och ostrukturerad ut för ett otränat öga. Det innebär inte att barnet upplever det så – inte ens om hen har Aspergers syndrom. Poängen är: medan barnets egen upplevelse är att hen bara har fantastiskt roligt samtidigt som hen lär sig massor (det som jag personligen uppfattar som ett kreativit kaos) kan det för en vuxen se ut som en miljö där man inte lär sig någonting alls. ”De leker ju bara”, hör jag ofta vuxna säga.

När ett barn får styra över sin egen inlärning, brukar det innebära att hen ibland hoppar mellan olika aktiviteter, ibland har stunder med djup koncentration och fokus, vid andra tillfällen vilar lite genom att fokusera på något annat, för att senare komma tillbaka till det första, osv.

Allt detta ser i praktiken ”bara” ut som lek. Vilket också är just precis vad det är. Barnet leker, har roligt, njuter – själv eller tillsammans med andra. Och hen lär sig hur mycket som helst, som oftast går helt förbi en vuxen utan kunskaper i vad barn egentligen lär sig under fri lek i form av bland annat kreativitet, initiativtagande, koncentrationsförmåga, problemlösarkapacitet, socialisering – inklusive vetenskapligt tänkande, matematik, läsning och skrivning etc.

Programmeringen som säger att det är svårt att lära sig, sätter käppar i hjulen för vår förmåga att uppfatta att barn lär sig mängder just när de har som allra roligast.  Vi hade det själva oftast inte särskilt kul i skolan, och felaktigt associerar vi inlärning med något svårt och tråkigt. Det är bara det är det lätt blir svårt och tråkigt när det inte är självvalt och/eller när vi måste lära oss något vi inte är redo för.

Allt detta observerar jag inte bara i min son, utan även i de barn som kommer till Explora, det Agile Learning Center som jag driver.  Mina kollegor ser samma sak som jag: barnen lär sig hur mycket som helst, men under lek- och lustfyllda och helt självvalda former. Det finns inget tvång. En del av det inlärda skulle vi kunna mäta – om vi ville, men vi ser inget värde i det. Huvudsaken är att dessa barn växer och utvecklas inom de områden de själva väljer. Vi är inte där för att underhålla dem eller styra upp och kontrollera dem. Vårt jobb består i att ge varje barn det stöd hen behöver för att kunna utföra det hen vill – utan onödig inblandning. Att de lär sig konstant råder det inga tvivel om.

Fanns möjligheten att omprogrammera vuxnas förståelse av hur inlärning kan se ut och hur den kan gå till, skulle jag vilja att följande var det de tog med sig:

  • Det enda experten på vad en person behöver kunna i livet, är personen själv. Det spelar ingen roll hur gammal personen är. Motiviationen kommer bums så fort barnet själv får kontroll över sin inlärning. Ditt jobb som vuxen är att lita på barnets val.
  • Ett barn känner sig själv bättre än vad en vuxen kan göra. Hen vet vad hen är bra på och vad hen tycker om. Därför måste alltid barnet själv få bestämma vad hen ska lära sig. Ditt jobb som vuxen är att lita på barnets förmåga.
  • Barn lär sig alldeles utmärkt på egen hand, och när de själva får styra över sin egen inlärning behöver de inte någon yttre motivation. Därför behöver du som vuxen inte övervaka inlärningen eller kontrollera att den skett. Ditt jobb som vuxen är att lita på barnets kapacitet. 
  • Det är inte svårt att lära sig saker när man vill, ens hjärna är redo och man känner att man behöver det. Därför behöver inte barn läxor. De tränar det de behöver medan de leker och har roligt. Ditt jobb som vuxen är att lita på att ditt barn lär sig det hen behöver i precis rätt tid.  
  • Eftersom det är så lätt att lära sig, måste man låta barnet få möjlighet att själv strukturera upp sin dag, och låta hen bestämma både vad hen vill göra och när. Om det innebär att hen redan på morgonen planerar hur dagen ska se ut är det underbart – oavsett om hen väljer att följa sin planering eller ej. Och om hen istället väljer att låta dagen utvecklas helt spontant är det precis lika underbart. Väljer barnet att ha det tyst eller låta musik, TV etc. vara på är helt irrelevant. Ditt jobb som vuxen är att lita på ditt barns förmåga att skapa de perfekta omständigheterna för sin egen inlärning.
  • Om inte alla dessa ingredienser finns, inklusive dem som Peter Gray har identifierat, får inte barnet tillgång till den optimala inlärningssituationen hen behöver. Det är ditt jobb som vuxen att se till att hen får det.

Förändring utmanar och provocerar

Många tycks helt överens om att den svenska skolan är på fall. Däremot skiljer sig uppfattningarna diametralt om vad det är som är fel, och debatten går fortsatt varm – med fokus på var det har gått fel och vems felet är.

Det intressanta är den generalla oviljan att hitta lösningar, motståndet mot förändring – samt bristen på visioner.

De få personer som visar framåtanda, som ifrågasätter inte bara systemet i sig utan faktiskt också sitt eget undervisnings- och arbetssätt, som letar och finner nya lösningar – och som dessutom är generösa nog att dela med sig av dem! – hängs ut i media på ett sätt jag står mållös inför.

De blir misstolkade, felbedömda, påhoppade, hånade och virtuellt kölhalade. Och det enda jag kan tänka är hur oerhört orättvist det är.

Vi talar föregångare och visionärer, nydanare och pionjärer inom sina områden. Personer som vill uppnå positiva förändringar och på så sätt bidra till en bättre skola – och faktiskt ett bättre samhälle. Personer som inte bara tycker, utan faktiskt gör något. Personer som vi borde lyfta, applådera och lära av.

Man behöver inte gilla allt, och det är sällan saker och ting är helt svartvita, men om vi vill förbättra skolan kan vi inte bara stänga ner, säga nej till allt nytt och slå alla nydanare på käften. Förändring kräver lite mer än så.

Förändring både utmanar och provocerar eftersom den tvingar oss att ifrågasätta oss själva och vårt förhållningssätt, samtidigt som vi tvingas öppna upp för något helt annorlunda. Och det i sin tur innebär också att vi måste vara beredda att inse att vi ibland faktiskt har fel, och ödmjukt kunna medge att det är möjligt att vi kanske inte har tänkt på allt trots den erfarenhet vi har som lärare. Tänk om – bara tänk om! –  det faktiskt kanske vore så att vi skulle kunna utvecklas och lära oss att göra saker på ett vis som fungerar ännu bättre för våra elever. Vem skulle vilja säga nej till något sådant?

Det jag ser under allt motstånd, är en rädsla för att behöva ifrågasätta sig själv och sina egna metoder, motstånd mot allt som liknar förändring och en ovilja till att med ett öppet hjärta och ett nyfiket sinne ta emot nya idéer med åtminstone ett ”Varför inte? Hur skulle det kunna se ut om vi prövade att göra annorlunda?”

I det ljuset är det självklart enklare att kritisera och fördöma hellre än att själv föreslå andra exempel på kreativa lösningar. För det är inte kreativt att upprepa gamla sanningar och cementerade tillvägagångssätt, samtidigt som man hackar ner på den som föreslår nya vägar att gå.

Jag är dessvärre övertygad om att själva grundproblemet ligger i det faktum att när vi tittar på förändringar inom skola, går vi utan undantag in på detaljnivå. Det kan vara läxor, läsning. prov eller betyg. Kruxet är att innan vi på allvar kan tro att vi ska kunna utveckla svensk skola, måste först vi ha visioner om vilken typ av skola vi vill ha, och vilket slags samhälle vi vill skapa – för båda hör ihop och varken kan eller bör ses separat. Men de visionerna saknas fullständigt.

Detta är en oerhörd utmaning, men det är den vi står inför. Förändringarna som skulle komma ur det är oöverskådliga.

Jag säger inte att förändring är lätt, det är det sällan. Men det är den enda vägen framåt.

Om skolan såg annorlunda ut, skulle läxor inte behövas.

Det är lätt att ha många åsikter om smådetaljer i skolvärlden, och på ett sätt är läxor en liten detalj som skapat stor debatt.

Till en början tyckte jag att det var absurt att ens tala om saken: vi har ett obsolet skolsystem som måste reformeras och här sitter folk och fokuserar på en sån liten skitsak som läxor! Men jag fattar… det finns många sidor på myntet:

Vad är målet med läxor? Finns det bra eller dåliga läxor? Ska elever vara tvungna att ha läxor? Kan varje lärare på individuell nivå få bestämma huruvida han eller hon vill ge läxor? Ska elever ha rätt till läxhjälp eller inte? Är läxhjälp något som bara priviligierade kan få? Är det orättvist att de elever som behöver mer tid på sig ska tvingas ta av sin fritid för att hinna i kapp? Kan läxorna vara ett sätt för föräldrar och deras barn att arbeta tillsammans? Vad händer med de elever som inte har föräldrar som kan eller hinner hjälpa? Och så vidare.

Att argumentera för eller emot ovan är inte poängen här, och jag vill inte hävda att läxor alltid måste vara av ondo. Men det finns starka skäl till att argumentera emot läxor och de argumenten vill jag dela med mig av.

Våra barn och ungdomar tillbringar en stor del av sina liv i skolan. När de äntligen kommer hem bör det få ägna sig åt helt andra saker som de själva får välja. Om det innebär att de ligger och slappar framför TV:n, spelar hockey, rider, läser böcker, orienterar, spelar på datorn, hänger med kompisar spelar ingen roll. De har rätt att få känna att de har fri tid till att göra det de vill – annars har de ju ingen fritid.

Skolan är obligatorisk och tiden som våra unga förfogar över för att göra vad de vill, är mycket begränsad. Måste vi verkligen korta ner den ytterligare? På vilka grunder? Vad är det vi tror ska bli så mycket bättre för att de gör mer skolarbete? Vad är det som brådskar? Hur ska det skapa lyckligare eller mer framgångsrika människor?

Våra barn och ungdomar lever i ett samhälle med stor press och mycket stress. De är betydligt mer stressade över skolarbetet än vi 70-talister någonsin var. Om vi överöser dem med merarbete i form av läxor skapar vi ännu mer stress än de mår bra av. Att ge läxor är att ge dem övertid. De har redan tillbringat en heltid i skolan. Varför ska de tvingas arbeta ännu mer? Se på dem! Det är inte mer jobb de behöver. De behöver mer frihet och mindre ansvar, mer lek och mindre allvar.

Dessutom behöver hjärnan vila så att den får tillfälle att processa alla de kunskaper som den tar till sig under sin heltidsdag. När ska det ske om den aldrig får chansen att trycka på pausknappen? Är det verkligen mer effektivt att låta den gå på högvarv större delen av dagen? Nej, det är det inte!

Så länge skolan ser ut som den gör, med en arbetsdag som är fragmenterad i småbitar som kallas ”ämnen” (som inte på något vis reflekterar hur världen utanför skolans dörrar ser ut eller är strukturerad) kommer läxor alltid att behövas på grund av tidsbrist. Det man inte lärt sig under dagen måste man trycka in på kvällen.

Så länge alla elever måste lyckas med samma moment på samma gång därför att de ska utvärderas via prov så att de kan få ”rättvisa” betyg, kommer vi alltid att kunna berättiga läxor eftersom vi måste skynda på de elever som av någon anledning inte hunnit med ”det de borde” under skoldagen.

Om skolan såg annorlunda ut, om den var byggd kring elevernas egna behov och inte kring de vuxnas kontrollbehov, är det min fulla övertygelse att läxor inte alls skulle behövas.