Ingredienserna i självstyrd inlärning

Jag har svårt att tänka mig att de flesta svenskar skulle vara i närheten av att ens på allvar överväga en skola, där barn och ungdomar själva styr över sin egen utbildning. En skola där det varken finns lektionssalar, lärare, ämnen med kursplaner, läxor, prov eller betyg. Jag kan förstå det, eftersom de flesta vuxna har genomlevt en traditionell skolgång där allt det ovan nämnda är det som anses nödvändigt för ett framgångsrikt utbildande av barn och unga. 

IMG-20170214-WA0077

Däremot är nog de allra flesta överens om att det traditionella skolsystemet inte fungerar och att det sedan länge har spelat ut sin roll. Varför, är vi kanske inte lika säkra på. Vi märker att Sveriges nivå sjunker i PISA-rapporterna, att barn och unga är överväldigade av stress, att de verkar omotiverade, att många går ut grundskolan utan tillräckliga läs- och skrivkunskaper,  och ovanpå det har vi tusentals ofrivilliga hemmasittare: unga människor som gärna skulle vilja gå i skolan men som inte klarar av det för att skolan inte lyckas anpassa sig till deras behov. Samhällets svar på detta har hittills varit mer kontroll i form av: fler nationella prov; betyg i tidigare ålder; förbud av hemskolning; obligatorisk sexårsverksamhet; och det faktum att skolor som bygger på alternativpedagogik måste följa de nationella kursplanerna.

Det finns många olika vägar att gå för att skapa de positiva förändringar som behövs för att få hela systemet på fötter igen. Många talar exempelvis om digitaliseringen som det viktigaste verktyget. Själv vill jag slå ett slag för en förändring på systemnivå. Den förändringen bygger på något så revolutionerande att många slår bakut utan att ens ha satt sig in i vad det egentligen handlar om. Varför? Jo, därför att det i grunden handlar om ett paradigmskifte: att vi vuxna faktiskt släpper kontrollen över yngre människors inlärning, och istället ger dem ansvaret över sina egen utbildning och därmed också över sina egna liv.  Jag förstår att det låter helt vansinnigt vid första anblick, men jag lovar: självstyrd inlärning fungerar, och faktiskt för de flesta (min son har Aspergers syndrom, så jag vet). Den är också en oerhört ekonomisk skolform – och lärarna behöver inte bli av med sina jobb. Bara omfokusera: från att lära ut till att underlätta inlärning.

Alla alternativpedagogiker jag känner till: Montessori, Waldorf och Freinet (varav jag är mes bekant med de två första), är bra skolformer för många barn. Det finns dock bara en skolform som ger barn och unga total frihet och fullt ansvar att själva utforma sin utbildning, och det är självstyrd inlärning.

Det finns många vetenskapliga undersökningar som visar att den här typen av utbildning fungerar väldigt väl (läs Peter Grays bok Free to Learn för mer kött på benen). Varför? Jo, därför att det är det naturliga sättet vi människor som biologisk art lär oss på. Det är så vi lär oss att gå och att tala, och så kan vi lära oss allt annat också. Vi lär oss främst på grund av ett behov, intresse eller passion. Det är de ingredienser som utgör den motor som för oss framåt: därför att vi själva vill.

Ingen föräldrer skulle få för sig att ge sin bebis extraövningar eller bakläxa för att lära sig gå och tala (om inte ett fysiologiskt eller neurologiskt hinder föreligger). Inte heller skulle vi tycka att det vore vettigt att utvärdera våra bebis färdigheter genom prov, än m2005-03-04 23.18.02indre betygsätta gång eller tal. Vi ser att hen lär sig genom att fritt utforska sin värld, genom både lek och interaktion med föremål, personer och andra varelser. Och med detta nöjer vi oss… tills skolåldern kickar in. Plötsligt förändras allt.

I Sverige har detta av tradition skett vid sju års ålder, men nu har det krupit ner till sex. I delstaten Oaxaca där jag bor i Mexiko, sker det när barnet fyller tre. Från och med den obligatoriska skolåldern (enligt beslut som fattas på politisk nivå utan egentlig kunskap om hur barn egentligen lär sig bäst eller vad de verkligen mår bra av) måste barn börja lära sig saker som någon annan har bestämt. Och den tillit vi hade till våra barn när de var bebisar är plötsligt puts väck. Den tillit som gjorde att vi visste att de är mer än kapabla att lära sig av egen maskin. Bebisar kan, men större barn kan det inte. Märkligt, eller hur?

20108549_1582285331792652_7932457072756578248_nTrots detta, finns det familjer som är mer än villiga att låta deras barn styra över sin egen inlärning: antingen inom familjen (unschoolers) eller i skolor som baseras på dessa principer. Sudburyskolor och deras olika varianter (som t.ex. Agile Learning Centers) är dock förbjudna i Sverige precis som alla former av hemskolning. Det gör å ena sidan att vägen för de svenska familjer som vill erbjuda sina barn möjligheten till självstyrd inlärning är betydligt begränsad. Å den andra, krävs det en stor dos av mod. Dels måste de fortsätta lita på sitt barns inlärningsförmåga vilket innebär att gå motströms i ett relativt likriktat samhälle där ingen annan tror att barn kan lära sig på egen hand. Dels måste de hitta lagliga vägar för att lyckas ge sina barn just detta, vilket innebär att  många faktiskt flyttar utomlands.

Dessa modiga familjer utsätts ofta för stark kritik från familj och vänner som inte kan förstå hur de kan vara så oansvariga att de så till den grad litar på sina barn att de lämnar över ansvaret för deras utbildning till barnen själva! Det är naturligtvis väldigt tröttsamt att hela tiden tampas med andras åsikter. Och hjälpsamt är det ju inte heller. För trots att de har valt att lita på sina barn, och trots att det finns tillräckligt mycket forskning som styrker att självstyrd inlärning fungerar, har vi vuxna en mental programmering som säger att vi både kan och vet mer än våra barn. Den gör att det är svårt att tro att barn från en tidig ålder själva kan eller ens bör styra över sin egen tid på ett adekvat vis. Att de dessutom ska kunna använda den på ett förnuftigt sätt och lära sig något av vikt (framför allt när det ser ut som om allt de gör ”bara” är att leka), är inte alltid lätt att svälja. Men denna programmering har ett namn. Den kallas adultism, och  är något av det första vi måste konfronteras med inom oss själva, när vi väljer självstyrd inlärning som väg.

2005-10-22 20.07.39Allt självtvivel, andras ifrågasättande, gamla paradigmer som adultism och bristen på tillit till våra barn, kan göra att den här vägen blir svårare än nödvändigt. Hur kan jag som förälder veta att jag gör rätt, när jag är så ensam i min övertygelse? Hur kan jag veta att mitt barn kommer att lyckas när resten av samhället är uppbyggt för ett annat system? Hur kan jag vara säker på att jag ger mitt barn just det stöd hen behöver?

För alla dessa föräldrar har jag en god nyhet: det finns ingredienser som är nödvändiga för att självstyrd inlärning ska fungera framgångsrikt. Peter Gray har identifierat dem i en artikel som heter The Natural Environment for Children´s Self-Education. Om vi kan erbjuda våra barn alla de ingredienserna, samtidigt som vi kliver ur deras väg och litar på att de kan, behöver vi inte tvivla mer.  Här kommer de i min tolkning:

Tid och utrymme för fri lek och fritt utforskande

IMG-20170926-WA0106För att våra barn ska kunna lära sig via leken, måste de få enormt med tid till lek och utforskning – utan inblanding av vuxna (se upp alla kontrollerande föräldrar!). Dessutom behöver de tillgång till mycket utrymme för att kunna utforska den fritt: gå ut och uppleva naturen i all sin mångfald.

 

Åldersblandning 

Barn lär oerhört mycket av varandra när de får möjlighet att umgås över de gränser åldersegregationen sätter upp. De yngsta ser vad de äldre gör, och inspireras till att försöka svårare saker. De äldre utvecklar medkänsla och empati, och hjälper de yngre att göra saker de aldrig skulle kunna klara av på egen hand eller om de bara umgicks med barn i samma ålder. IMG-20170910-WA0018

Tillgång till kärleksfulla vuxna med kunskaper 

IMG-20170214-WA0075

Vuxna som kan ge ett maximalt stöd med ett minimum av inblandning, är något alla barn behöver. Att få tillgång till hjälp och stöd (fysiskt, intellektuellt eller känslomässigt) av en vuxen som verkligen bryr sig om barnet, när barnet själv väljer och önskar det, är något mycket värdefullt. Om inte den ingrediensen finns, är det lätt att barnets tillvaro förvandlas till en version av Flugornas Herre

Tillgång till olika verktyg

För att ett barn ska ska kunna lära sig fritt, måste hen ha tillgång till en stor mångfald redskap och verktyg: köksredskap, datorer, konstmaterial, snickeriverktyg, trädgårdsredskap, sportartiklar och -utrustning: alla behövs för att barnet ska kunna lära sig – oavsett om barnet väljer att använda allt eller inte. 

IMG-20170406-WA0053Tillgång till ett fritt utbyte av idéer och åsikter

Den intellektuella utvecklingen kan ske när ett barn får tillfälle att ta del i diskussioner där hen kan lyssna på olika idéer och åsikter utan att de censureras. Det underlättar för att hen ska kunna utveckla sina egna åsikter men också för att lära sig respektera den andres ståndpunkt. Vuxna måste dela med sig fritt och inte censurera det de säger, och lita på barnets förmåga att kunna hantera det de hör.

Frånvaro av mobbning och mobbare

IMG-20170930-WA0026För att ett barn ska kunna leka och utforska sin omgivning fritt, måste hen känna sig säker och trygg, både känslomässigt och fysiskt. Att skapa en medveten kultur där olikheter respekteras är fundamental för att en hälsosam inlärning ska kunna ske. Barnet måste dessuotm få ta del av processen att utforma överenskommelser, men det är precis lika viktigt att de får utöva och uppdatera dem vid behov. Det garanterar en hälsosam miljö för alla. 

Delta i demokratiska processer

IMG-20170928-WA0047Möjligheten att få delta i demokratiska processer hjälper barnet att ta ansvar för sin egen inlärning och öka sin motivation. Om varje persons åsikt verkligen betyder något, måste man ju tänka till ordentligt innan man yttrar sig. Var och en ansvarar således inte bara för sig själv, utan även för sin community.

Jag medger att inget av detta är helt enkelt när man på egen hand som förälder gör sitt allra yttersta för att ens barn ska få just precis de här omständigheterna. Men det går. Däremot tänker jag dagligen på hur fantastiskt det vore, om vi kunde omforma skolsystemet så att det byggde på principerna av självstyrd inlärning. Att se glädjen i unga männsikors ögon när de fritt får utforska det som intresserar dem allra mest, är en ren fröjd. Att se hur de inspirerar varandra att tänja sina gränser och lära sig nya saker som de själva har valt för att de vill och för att det är kul, är en ynnest. 

Jag önskar att lärare inte kände sig hotade av denna skolform och att nya lagar kunde fattas så att vi i större skala kunde börja erbjuda barn och unga en typ av utbildning som sporrar deras inlärning, får dem att växa som personer, gör att de självmant vill ta ansvar för sina val och sina liv. Och som gör att all apati och maktlöshet försvinner. Det önskar jag. Men för att lyckas med det, måste vi kliva åt sidan, släppa kontrollen och sluta hindra våra unga från att lära sig det de själva vill och känner att de behöver.

IMG-20170729-WA0031

Bilderna kommer delvis från mina privata foton på min son Teo och mig, samt från Explora, det Agile Learning Center jag driver i Puerto Escondido, Mexiko.

Annonser

Är det ordning och reda som behövs för att barn ska lära sig? 

De flesta vuxna jag känner, bär omedvetet på en rätt ingrodd programmering av hur de tror att det måste gå till för att ett barn ska kunna lära sig. Det är vår egen skolgång som har programmerat detta tänkande och som format våra idéer om hur vi tror att inlärning sker. Programmeringen ser ut ungefär så här:

  • Det måste finnas en expert som motiverar barnet att lära in det som bestämts, annars lär sig inte barnet det hen ska.
  • Vuxna vet alltid bättre än barnet själv vad exakt det är barnet måste kunna i livet. Det är därför det alltid måste vara vuxna som bestämmer innehållet på inlärningen.
  • Eftersom barn inte lär sig på egen hand (de är nämligen svårmotiverade), måste inlärningnen övervakas och det inlärda alltid kontrolleras (prov) – och gärna också mätas (betyg).
  • Det är svårt att lära sig saker, därför måste man ha läxor så att man kan träna mycket på det man ska lära sig, annars lär man sig inte.
  • Eftersom det är så svårt att lära sig, måste barnets dag ha en tydlig uppdelning och struktur (ett schema med alla olika ämnen). Det får inte finnas några distraktioner i form av kepsar eller mobiler, för då kan inte barnet lära sig.
  • Om inte alla dessa ingredienser finns, kan inte barnet utveckla den disciplin hen behöver för att kunna fungera som vuxen.

Ungefär så är de flesta vuxna jag mött programmerade till att tänka. Eftersom majoriteten vuxna inte tycks medvetna om att de bär på den här programmeringen, är det naturligtvis relativt svårt för dem att ifrågasätta den. Jag hör ekot från debatten, kommentarer från nära och kära, och det låter nästan alltid likadant: ”men jag tror faktiskt på ordning och reda i skolan”, eller ”det måste finnas disciplin för att man ska kunna lära sig”.

När ett barn går i skolan, innebär det de facto att hen måste ge upp sin självständighet och sina egna intressen till förmån för 1) lärarens agenda (som bland annat bygger på att uppfylla kursplan och läroplan) 2) det faktum att alla barn måste lära sig samma sak på samma gång. Är barnet inte intresserad av ämnet som måste inläras, inte ser någon nytta med det för sitt eget liv, lär sig bättre på egen hand, tycker att det går för långsamt, har svårt att hänga med, eller helt enkelt inte fungerar bra i en stor grupp – kan det vara en utmaning för läraren att motivera barnet till att lära sig det hen enligt alla kursplaner ”ska”. Omotiverade elever kan sätta vilken lärare som helst på prov, och eftersom det är så skolans verklighet ser ut för dagens svenska barn, är det kanske inte så konstigt att övertron på ”ording och reda” blivit något många vuxna tagit till sig.

Kruxet är att de missar ett par viktiga insikter:

  • Den programmering de har om hur inlärning bör gå till, är så den brukar gå till i skolan. Det betyder inte att det är så människan som art lär sig bäst. Tvärtom:
  • Bebisar lär sig att både gå och prata (ett eller flera språk) utan att kriterierna ovan uppfylls. Hur kan det vara möjligt när bägge förmågorna är något av det svåraste som finns? Betydligt svårare än att lära sig läsa och räkna.

Hur det kommer sig att vi litar mer på bebisars inlärningsförmåga än på äldre barns kapacitet, är för mig en gåta. Men jag gissar att det har med hela den här programmeringen att göra. Beroende på vid vilken ålder skolplikten kickar in, tappar vi vuxna tilliten på att våra telningar kan lära sig utan en viss press och kontroll från vuxna. Förr skedde det från sju års ålder i Sverige, men det har nu sjunkit till sex eftersom sexårsverksamheten från och med nästa år blivit obligatorisk. Konskevensen är att vuxna generellt sett tror att barns aktiviteter konstant måste styras upp och övervakas. Vi litar helt enkelt inte på att barnet annars lär sig något ”av nytta”. Och vad som är av nytta definierar så klart vi vuxna.

Allt detta har sammantaget lett till att vuxna faktiskt inte känner igen hur det ser ut när ett barn egentligen lär sig. Inte heller tror vi att barn faktiskt kan lära sig något av vikt om de inte går i skolan. Vilket då leder till att det finns en skolplikt (läs: skoltvång) för hur skulle barn annars kunna lära sig något? (Detta sinkar i sin tur helt upp den totalfövandling av skolystemet som är så skriande nödvändig, men den debatten lämnar jag därhän för tillfället.)

Själv har jag ju den otroliga förmånen att inte bara följa utvecklingen av min egen son sedan vi påbörjade processen av att oskola honom. Jag driver dessutom ett projekt för barn och unga som bygger på principerna av självstyrd inlärning. Det gör att jag verkligen får tillfälle att observera både hur det ser ut samt hur det går till när barn lär sig av egen maskin, utan någon topp- eller uppstyrning av vuxna.

Min son Teo är numera elva år, och har i snart två års tid oskolats. Han har Aspergers syndrom, och borde, enligt vad jag förstått att många föräldrar till barn med Asperger anser, ha en väldigt strukturerad dag för att klara av att fungera. Ingenting kunde vara längre från sanningen.

När Teo klev ur den relativt rigida struktur som skolan påtvingar (och som kan vara väldigt svårhanterlig för någon med Asperger), och istället fick friheten att själv bestämma hur han använder sin tid och till vad – då började en väldig massa spännande saker att hända.

Teo började nämligen äntligen kunna ägna sig åt det som han tycker allra bäst om. I hans fall har det pendlat mellan legobygge, teckning, dataspel, läsning, engelska och olika youtubes där han lär sig det han är nyfiken på. Allt det han fokuserat på har han lärt sig väldigt mycket om, eftersom han ju kan lägga hur mycket tid på det som helst. Det innebär att Teo för sin ålder kan väldigt mycket om väldigt många olika saker. De flesta vuxna som interagerar med honom häpnas av hans breda kunskaper och ohämmade nyfikenhet.

Då jag anser att varje mänsklig aktivitet leder till lärande, spelar det för mig inte så stor roll vad exakt Teo fokuserar på. Det är uppenbart att han lär sig och att hans nyfikenhet bara blir större och större. Om han lär sig det andra barn som går i sexan gör?  Nej, med största säkerhet gör han inte det. Men varför tror vi att kursplaner utarbetade av vuxna bättre kan garantera att barnen lär sig det de behöver i livet än barnet själv? Jo, just det, därför att vi har blivit programmerade av det genom vår egen skolgång.

Eftersom allt hänger ihop och information inte någonsin kommer separarerat från annan information (även om det kan vara svårt att tro efter att ha vuxit upp i skolans ämnesfragmenterade värld), innebär det att ett barn som får möjlighet att styra över sin egen inlärning kanske börjar med en sak för att sedan hoppa till en annan. Ens startpunkt är inte alltid nödvändigtvis ens slutpunkt.

Detta gör att självstyrd inlärning kan se lite råddig och ostrukturerad ut för ett otränat öga. Det innebär inte att barnet upplever det så – inte ens om hen har Aspergers syndrom. Poängen är: medan barnets egen upplevelse är att hen bara har fantastiskt roligt samtidigt som hen lär sig massor (det som jag personligen uppfattar som ett kreativit kaos) kan det för en vuxen se ut som en miljö där man inte lär sig någonting alls. ”De leker ju bara”, hör jag ofta vuxna säga.

När ett barn får styra över sin egen inlärning, brukar det innebära att hen ibland hoppar mellan olika aktiviteter, ibland har stunder med djup koncentration och fokus, vid andra tillfällen vilar lite genom att fokusera på något annat, för att senare komma tillbaka till det första, osv.

Allt detta ser i praktiken ”bara” ut som lek. Vilket också är just precis vad det är. Barnet leker, har roligt, njuter – själv eller tillsammans med andra. Och hen lär sig hur mycket som helst, som oftast går helt förbi en vuxen utan kunskaper i vad barn egentligen lär sig under fri lek i form av bland annat kreativitet, initiativtagande, koncentrationsförmåga, problemlösarkapacitet, socialisering – inklusive vetenskapligt tänkande, matematik, läsning och skrivning etc.

Programmeringen som säger att det är svårt att lära sig, sätter käppar i hjulen för vår förmåga att uppfatta att barn lär sig mängder just när de har som allra roligast.  Vi hade det själva oftast inte särskilt kul i skolan, och felaktigt associerar vi inlärning med något svårt och tråkigt. Det är bara det är det lätt blir svårt och tråkigt när det inte är självvalt och/eller när vi måste lära oss något vi inte är redo för.

Allt detta observerar jag inte bara i min son, utan även i de barn som kommer till Explora, det Agile Learning Center som jag driver.  Mina kollegor ser samma sak som jag: barnen lär sig hur mycket som helst, men under lek- och lustfyllda och helt självvalda former. Det finns inget tvång. En del av det inlärda skulle vi kunna mäta – om vi ville, men vi ser inget värde i det. Huvudsaken är att dessa barn växer och utvecklas inom de områden de själva väljer. Vi är inte där för att underhålla dem eller styra upp och kontrollera dem. Vårt jobb består i att ge varje barn det stöd hen behöver för att kunna utföra det hen vill – utan onödig inblandning. Att de lär sig konstant råder det inga tvivel om.

Fanns möjligheten att omprogrammera vuxnas förståelse av hur inlärning kan se ut och hur den kan gå till, skulle jag vilja att följande var det de tog med sig:

  • Det enda experten på vad en person behöver kunna i livet, är personen själv. Det spelar ingen roll hur gammal personen är. Motiviationen kommer bums så fort barnet själv får kontroll över sin inlärning. Ditt jobb som vuxen är att lita på barnets val.
  • Ett barn känner sig själv bättre än vad en vuxen kan göra. Hen vet vad hen är bra på och vad hen tycker om. Därför måste alltid barnet själv få bestämma vad hen ska lära sig. Ditt jobb som vuxen är att lita på barnets förmåga.
  • Barn lär sig alldeles utmärkt på egen hand, och när de själva får styra över sin egen inlärning behöver de inte någon yttre motivation. Därför behöver du som vuxen inte övervaka inlärningen eller kontrollera att den skett. Ditt jobb som vuxen är att lita på barnets kapacitet. 
  • Det är inte svårt att lära sig saker när man vill, ens hjärna är redo och man känner att man behöver det. Därför behöver inte barn läxor. De tränar det de behöver medan de leker och har roligt. Ditt jobb som vuxen är att lita på att ditt barn lär sig det hen behöver i precis rätt tid.  
  • Eftersom det är så lätt att lära sig, måste man låta barnet få möjlighet att själv strukturera upp sin dag, och låta hen bestämma både vad hen vill göra och när. Om det innebär att hen redan på morgonen planerar hur dagen ska se ut är det underbart – oavsett om hen väljer att följa sin planering eller ej. Och om hen istället väljer att låta dagen utvecklas helt spontant är det precis lika underbart. Väljer barnet att ha det tyst eller låta musik, TV etc. vara på är helt irrelevant. Ditt jobb som vuxen är att lita på ditt barns förmåga att skapa de perfekta omständigheterna för sin egen inlärning.
  • Om inte alla dessa ingredienser finns, inklusive dem som Peter Gray har identifierat, får inte barnet tillgång till den optimala inlärningssituationen hen behöver. Det är ditt jobb som vuxen att se till att hen får det.

Prov och betyg kan inte mäta allt en människa är

Vad har problemen i det mexikanska skolsystemet att göra med Sverige?

Absolut ingenting.

Däremot visar det väldigt tydligt vad som händer när man satsar fullt ut på vissa saker, som nu en del svenska politiker propagerar för.

Jag skulle alltså vilja använda den mexikanska skolan som kontrasterande skräckexempel – så att det inte görs samma tabbar i Sverige som man gör härborta.

I Mexiko finns till att börja med en katalogiseringshets utan like. Ifrån spädbarnsålder mäts, vägs och jämförs barnets färdigheter mot… ja, mot vad egentligen? Det är något jag aldrig har lyckats luska ut. Utifrån sett tycks det som en godtyckligt sammanställd lista på när ett barn ska ha utvecklat olika färdigheter.

Sedan får bebisen betyg, och föräldrarna kan antingen vara stolta över sin avancerade lilla krabat, eller panikslagna över att den lilla sötnosen fortfarande inte kallar pappa för pappa utan vid förnamn vilket är farligt för då har bebisen nog inte förstått att pappan är dess pappa…

Så här fortsätter det upp i förskoleåldern. Kan inte barnet vid tre år fylla i en geometrisk figur med den färg som läraren har instruerat om, och dessutom (ve och fasa!) inte kan hålla sig inom linjerna, är det bara att gå hem med svansen mellan benen. Underkänd. Bakläxa. Föräldrasamtal.

Vid sex år börjar barnen lågstadiet. Betygshetsen förvärras. Allt vägs och mäts, och kan ett barn inte efter ett halvår läsa, är det katastrof. Ingen hänsyn tas till individuell utveckling, rytm eller intressen. Det viktiga är att alla barn, ALLA BARN, ska klara samma moment samtidigt. Moment som fastställts i enlighet med det mexikanska skolverket La SEP (La Sectretaría de Educación Pública) och baserat på…? Ja, på vad då? Återigen en godtycklig standard som tjänstemän utan någon som helst pedagogisk utbildning eller kunskap om barns utveckling har framställt.

Hur påverkar detta mexikanerna? Till att börja med definierar sig alla barn och ungdomar utifrån sina betyg. Och deras föräldrar definierar också sina barn utifrån betyg. Man är bara värd något om man har fått bra betyg. Då kan man förvänta sig presenter. Kommer man hem med dåliga betyg blir det utskällning och olika straff utdelas. Barnet får inte gå ut och leka, tonåringen får inte  hänga med kompisarna, de måste göra mer läxor eller får inte åka på sommarläger utan istället ta extralektioner under lovet.

Ett annat stort problem är att ingen egentligen bryr sig om vad barnet lär sig. Eller om barnet lär sig något överhuvudtaget. Det viktigaste är att klara alla prov, fiffigt nog ihopsatta av La SEP (som dessutom bestämmer vad barnen ska lära sig – de ansvarar för att tota ihop alla läroböcker i Mexiko) och få bra betyg. Om eleverna sedan faktiskt kommer ihåg något väsentligt av det som ska ha inlärts eller utvecklat någons slags förståelse eller färdighet är fullkomligt ointressant. Föräldrarna ifrågasätter det generellt inte. Bara eleverna själva är ofta insiktsfulla nog (som elever mest är) att tycka att det är helt vansinnigt och fullkomligt meningslöst.

Detta gör att många mexikaner inte utvecklar en inre motivation. De vet inte hur tillfredställelse över väl utfört arbete känns. Alltså gör de bara väl ifrån sig om de har en chef som hänger över dem som en korp. Självständigt tänkande eller eget initiativtagande premieras inte. Man får bara skäll. Alltså utvecklas inte heller så lätt ansvartagande, och går något snett är reflexen att skylla på någon annan.

En annan konsekvens är att alla de barn som inte passar in i denna mall (och de är naturligtvis många), blir automatiskt klassificerade som lidande av olika syndrom. Alla kallas in till psykolog, och psykologen bestämmer (återigen godtyckligt därför att de inte har tillräcklig kännedom om vad de talar om) att barnet lider av hyperaktivitet, koncentrationssvårigheter, alternativt autism (!?).

Om ett barn ritar en människofigur med andra färger än grisrosa (det kallas ”color piel” – eller hudfärg – vilket också är rent absurt eftersom de flesta mexikaner jag känner är alltifrån ljust kanelbruna till mörkt kaffebruna), kallas psykolog in. Det måste vara något fel på barnet!

Hur många barn och ungdomar har jag inte träffat, vars enda ”fel” var att de var fullkomligt uttråkade i ett system som inte kan tillfredsställa deras naturliga törst efter att lära sig värdefulla saker och utvecklas till kapabla människor?

I bästa fall får de ingen diagnos utan blir bara konstant uppläxade. En av mina tonårsvänner är svenskmexikan. Uppvuxen i det mexikanska skolsystemet har hon alltid, från tidig ålder, kallats oförskämd, uppstudsig, käftig och ansetts allmänt jobbig av de lärare hon haft. Varför? Därför att hon är smart och verbal och ifrågasätter allt som hon ställs inför. På vissa lektioner ålades hon till och med ”talförbud”. Hon fick inte räcka upp handen och tycka till eftersom läraren inte kunde bemöta hennes argument.

Väl i Sverige för att avsluta sina skolår, höjs hon till skyarna av sina lärare. Hon har förvandlats till självständigt tänkande, kritiskt reflekterande, kreativ och med väl utvecklad argumentationsförmåga. Det är eftersom vi fortfarande i Sverige inte än har hamnat i fällan att endast mäta och betygsätta alla kunskaper via prov, utan faktiskt också värderar andra saker – inte bara teoretiska fakta.

Jag vill flagga för att vi ska fortsätta med det. Prov kan inte mäta allt en människa är. Betyg säger ingenting om vilka styrkor, förmågor och kvaliteter en människa har. Låt oss utveckla en mänskligare skola där alla elever får en chans att utvecklas till de fullkomliga individer de har rätt att vara.

Bild

På väg till simlektion i havet!

Inlägget har tidigare publicerats på Skolvåren.

Katalogiseringshets

Jag bor alltså i Mexiko. Det ger ett utmärkt perspektiv på vad man INTE bör låta ske i skolan. Man bör till exempel inte fokusera så mycket på att mäta barns resultat. Jag vet, för här har det krupit så långt ner i åldrarna att det är helt absurt. Ändå ser mexikanerna det som något fullständigt normalt.

Det börjar redan på la guardería, ett ställe där heltidsarbetande mödrar (än så länge relativt ovanligt i delstaten Oaxaca där jag bor) kan lämna sitt barn tills det blir tre år gammalt och kan börja preescolar – förskolan. Trots att det inte finns formella krav på några inlärnings- eller kunskapsmål, får föräldrarna med jämna mellanrum hem rapporter och om ett barn till exempel, mot all förmodan, fortfarande inte har börjat gå vid 14 månader blir barnet underkänt i ”gång” och föräldrarna anmodas att ta barnet till en specialist för att få igång en utredning om vad som är fel på barnet. Jag skojar inte.

Denna mani att ”mäta och väga” allt barnet gör, kan och lär sig, och vid vilken ålder en viss nivå bör ha uppnåtts (fastställt av vem?) tas på stort allvar av föräldrarna. De jämför sina barn sinsemellan, och oroar sig när de ser att deras telningar ligger efter. Som utbildad lärare undrade jag varifrån fröknarna fick sina direktiv. Vem är kvalificerad nog att kunna tala om att ett barn som inte börjat gå vid 14 månader ligger efter? Och vem tycker att det är okej att underkänna det barnet? På vad baseras detta? Jag har fortfarande inte fått svar på den frågan, men fröknarna själva refererar gärna till psykologerna.

Denna katalogiseringsfokus fortsätter när barnen börjar preescolar. Och ingen säger emot, för detta är vad alla mexikaner har vuxit upp med. Det är helt normalt att betygssätta precis allt barnen gör från det ögonblick de skrivs in i en instans.

Observera: jag har personligen ingenting alls emot att barns utveckling dokumenteras och utvärderas – tvärtom! Det är bra, hur ska vi annars veta hur det går för barnet, om det behöver stöd och hur undervisningen fungerar? Men det är inte det det är frågan om här, utan snarare hur denna katalogiseringshets påverkar både vad lärare och föräldrar tror är viktigt för ett barn, under barnets utveckling och för dess framtid.

Vem har rätt att bestämma vad som ska ha inlärts när? Låt oss inte tappa bort vad som är viktigt: att låta barn lära sig och utvecklas var och en i sin egen rytm.

1374725_10151923247409105_826732844_n

Lågstadieeleverna i Papalotes utforskar akvarell.