Är det ordning och reda som behövs för att barn ska lära sig? 

De flesta vuxna jag känner, bär omedvetet på en rätt ingrodd programmering av hur de tror att det måste gå till för att ett barn ska kunna lära sig. Det är vår egen skolgång som har programmerat detta tänkande och som format våra idéer om hur vi tror att inlärning sker. Programmeringen ser ut ungefär så här:

  • Det måste finnas en expert som motiverar barnet att lära in det som bestämts, annars lär sig inte barnet det hen ska.
  • Vuxna vet alltid bättre än barnet själv vad exakt det är barnet måste kunna i livet. Det är därför det alltid måste vara vuxna som bestämmer innehållet på inlärningen.
  • Eftersom barn inte lär sig på egen hand (de är nämligen svårmotiverade), måste inlärningnen övervakas och det inlärda alltid kontrolleras (prov) – och gärna också mätas (betyg).
  • Det är svårt att lära sig saker, därför måste man ha läxor så att man kan träna mycket på det man ska lära sig, annars lär man sig inte.
  • Eftersom det är så svårt att lära sig, måste barnets dag ha en tydlig uppdelning och struktur (ett schema med alla olika ämnen). Det får inte finnas några distraktioner i form av kepsar eller mobiler, för då kan inte barnet lära sig.
  • Om inte alla dessa ingredienser finns, kan inte barnet utveckla den disciplin hen behöver för att kunna fungera som vuxen.

Ungefär så är de flesta vuxna jag mött programmerade till att tänka. Eftersom majoriteten vuxna inte tycks medvetna om att de bär på den här programmeringen, är det naturligtvis relativt svårt för dem att ifrågasätta den. Jag hör ekot från debatten, kommentarer från nära och kära, och det låter nästan alltid likadant: ”men jag tror faktiskt på ordning och reda i skolan”, eller ”det måste finnas disciplin för att man ska kunna lära sig”.

När ett barn går i skolan, innebär det de facto att hen måste ge upp sin självständighet och sina egna intressen till förmån för 1) lärarens agenda (som bland annat bygger på att uppfylla kursplan och läroplan) 2) det faktum att alla barn måste lära sig samma sak på samma gång. Är barnet inte intresserad av ämnet som måste inläras, inte ser någon nytta med det för sitt eget liv, lär sig bättre på egen hand, tycker att det går för långsamt, har svårt att hänga med, eller helt enkelt inte fungerar bra i en stor grupp – kan det vara en utmaning för läraren att motivera barnet till att lära sig det hen enligt alla kursplaner ”ska”. Omotiverade elever kan sätta vilken lärare som helst på prov, och eftersom det är så skolans verklighet ser ut för dagens svenska barn, är det kanske inte så konstigt att övertron på ”ording och reda” blivit något många vuxna tagit till sig.

Kruxet är att de missar ett par viktiga insikter:

  • Den programmering de har om hur inlärning bör gå till, är så den brukar gå till i skolan. Det betyder inte att det är så människan som art lär sig bäst. Tvärtom:
  • Bebisar lär sig att både gå och prata (ett eller flera språk) utan att kriterierna ovan uppfylls. Hur kan det vara möjligt när bägge förmågorna är något av det svåraste som finns? Betydligt svårare än att lära sig läsa och räkna.

Hur det kommer sig att vi litar mer på bebisars inlärningsförmåga än på äldre barns kapacitet, är för mig en gåta. Men jag gissar att det har med hela den här programmeringen att göra. Beroende på vid vilken ålder skolplikten kickar in, tappar vi vuxna tilliten på att våra telningar kan lära sig utan en viss press och kontroll från vuxna. Förr skedde det från sju års ålder i Sverige, men det har nu sjunkit till sex eftersom sexårsverksamheten från och med nästa år blivit obligatorisk. Konskevensen är att vuxna generellt sett tror att barns aktiviteter konstant måste styras upp och övervakas. Vi litar helt enkelt inte på att barnet annars lär sig något ”av nytta”. Och vad som är av nytta definierar så klart vi vuxna.

Allt detta har sammantaget lett till att vuxna faktiskt inte känner igen hur det ser ut när ett barn egentligen lär sig. Inte heller tror vi att barn faktiskt kan lära sig något av vikt om de inte går i skolan. Vilket då leder till att det finns en skolplikt (läs: skoltvång) för hur skulle barn annars kunna lära sig något? (Detta sinkar i sin tur helt upp den totalfövandling av skolystemet som är så skriande nödvändig, men den debatten lämnar jag därhän för tillfället.)

Själv har jag ju den otroliga förmånen att inte bara följa utvecklingen av min egen son sedan vi påbörjade processen av att oskola honom. Jag driver dessutom ett projekt för barn och unga som bygger på principerna av självstyrd inlärning. Det gör att jag verkligen får tillfälle att observera både hur det ser ut samt hur det går till när barn lär sig av egen maskin, utan någon topp- eller uppstyrning av vuxna.

Min son Teo är numera elva år, och har i snart två års tid oskolats. Han har Aspergers syndrom, och borde, enligt vad jag förstått att många föräldrar till barn med Asperger anser, ha en väldigt strukturerad dag för att klara av att fungera. Ingenting kunde vara längre från sanningen.

När Teo klev ur den relativt rigida struktur som skolan påtvingar (och som kan vara väldigt svårhanterlig för någon med Asperger), och istället fick friheten att själv bestämma hur han använder sin tid och till vad – då började en väldig massa spännande saker att hända.

Teo började nämligen äntligen kunna ägna sig åt det som han tycker allra bäst om. I hans fall har det pendlat mellan legobygge, teckning, dataspel, läsning, engelska och olika youtubes där han lär sig det han är nyfiken på. Allt det han fokuserat på har han lärt sig väldigt mycket om, eftersom han ju kan lägga hur mycket tid på det som helst. Det innebär att Teo för sin ålder kan väldigt mycket om väldigt många olika saker. De flesta vuxna som interagerar med honom häpnas av hans breda kunskaper och ohämmade nyfikenhet.

Då jag anser att varje mänsklig aktivitet leder till lärande, spelar det för mig inte så stor roll vad exakt Teo fokuserar på. Det är uppenbart att han lär sig och att hans nyfikenhet bara blir större och större. Om han lär sig det andra barn som går i sexan gör?  Nej, med största säkerhet gör han inte det. Men varför tror vi att kursplaner utarbetade av vuxna bättre kan garantera att barnen lär sig det de behöver i livet än barnet själv? Jo, just det, därför att vi har blivit programmerade av det genom vår egen skolgång.

Eftersom allt hänger ihop och information inte någonsin kommer separarerat från annan information (även om det kan vara svårt att tro efter att ha vuxit upp i skolans ämnesfragmenterade värld), innebär det att ett barn som får möjlighet att styra över sin egen inlärning kanske börjar med en sak för att sedan hoppa till en annan. Ens startpunkt är inte alltid nödvändigtvis ens slutpunkt.

Detta gör att självstyrd inlärning kan se lite råddig och ostrukturerad ut för ett otränat öga. Det innebär inte att barnet upplever det så – inte ens om hen har Aspergers syndrom. Poängen är: medan barnets egen upplevelse är att hen bara har fantastiskt roligt samtidigt som hen lär sig massor (det som jag personligen uppfattar som ett kreativit kaos) kan det för en vuxen se ut som en miljö där man inte lär sig någonting alls. ”De leker ju bara”, hör jag ofta vuxna säga.

När ett barn får styra över sin egen inlärning, brukar det innebära att hen ibland hoppar mellan olika aktiviteter, ibland har stunder med djup koncentration och fokus, vid andra tillfällen vilar lite genom att fokusera på något annat, för att senare komma tillbaka till det första, osv.

Allt detta ser i praktiken ”bara” ut som lek. Vilket också är just precis vad det är. Barnet leker, har roligt, njuter – själv eller tillsammans med andra. Och hen lär sig hur mycket som helst, som oftast går helt förbi en vuxen utan kunskaper i vad barn egentligen lär sig under fri lek i form av bland annat kreativitet, initiativtagande, koncentrationsförmåga, problemlösarkapacitet, socialisering – inklusive vetenskapligt tänkande, matematik, läsning och skrivning etc.

Programmeringen som säger att det är svårt att lära sig, sätter käppar i hjulen för vår förmåga att uppfatta att barn lär sig mängder just när de har som allra roligast.  Vi hade det själva oftast inte särskilt kul i skolan, och felaktigt associerar vi inlärning med något svårt och tråkigt. Det är bara det är det lätt blir svårt och tråkigt när det inte är självvalt och/eller när vi måste lära oss något vi inte är redo för.

Allt detta observerar jag inte bara i min son, utan även i de barn som kommer till Explora, det Agile Learning Center som jag driver.  Mina kollegor ser samma sak som jag: barnen lär sig hur mycket som helst, men under lek- och lustfyllda och helt självvalda former. Det finns inget tvång. En del av det inlärda skulle vi kunna mäta – om vi ville, men vi ser inget värde i det. Huvudsaken är att dessa barn växer och utvecklas inom de områden de själva väljer. Vi är inte där för att underhålla dem eller styra upp och kontrollera dem. Vårt jobb består i att ge varje barn det stöd hen behöver för att kunna utföra det hen vill – utan onödig inblandning. Att de lär sig konstant råder det inga tvivel om.

Fanns möjligheten att omprogrammera vuxnas förståelse av hur inlärning kan se ut och hur den kan gå till, skulle jag vilja att följande var det de tog med sig:

  • Det enda experten på vad en person behöver kunna i livet, är personen själv. Det spelar ingen roll hur gammal personen är. Motiviationen kommer bums så fort barnet själv får kontroll över sin inlärning. Ditt jobb som vuxen är att lita på barnets val.
  • Ett barn känner sig själv bättre än vad en vuxen kan göra. Hen vet vad hen är bra på och vad hen tycker om. Därför måste alltid barnet själv få bestämma vad hen ska lära sig. Ditt jobb som vuxen är att lita på barnets förmåga.
  • Barn lär sig alldeles utmärkt på egen hand, och när de själva får styra över sin egen inlärning behöver de inte någon yttre motivation. Därför behöver du som vuxen inte övervaka inlärningen eller kontrollera att den skett. Ditt jobb som vuxen är att lita på barnets kapacitet. 
  • Det är inte svårt att lära sig saker när man vill, ens hjärna är redo och man känner att man behöver det. Därför behöver inte barn läxor. De tränar det de behöver medan de leker och har roligt. Ditt jobb som vuxen är att lita på att ditt barn lär sig det hen behöver i precis rätt tid.  
  • Eftersom det är så lätt att lära sig, måste man låta barnet få möjlighet att själv strukturera upp sin dag, och låta hen bestämma både vad hen vill göra och när. Om det innebär att hen redan på morgonen planerar hur dagen ska se ut är det underbart – oavsett om hen väljer att följa sin planering eller ej. Och om hen istället väljer att låta dagen utvecklas helt spontant är det precis lika underbart. Väljer barnet att ha det tyst eller låta musik, TV etc. vara på är helt irrelevant. Ditt jobb som vuxen är att lita på ditt barns förmåga att skapa de perfekta omständigheterna för sin egen inlärning.
  • Om inte alla dessa ingredienser finns, inklusive dem som Peter Gray har identifierat, får inte barnet tillgång till den optimala inlärningssituationen hen behöver. Det är ditt jobb som vuxen att se till att hen får det.
Annonser

Ett samtal kring homeschooling, unschooling, skolplikt och demokrati. 

I juli hade jag den oerhörda förmånen att vara värd för ett underbart djupt, spännande och tidvis väldigt roligt samtal kring en inlärningsmiljö och inlärningssituation som sedan 2011 är olaglig i Sverige. 

Anna Brix Thomsen, Viktoria Berkestam Drysén och Jens Peter de Pedro gav två timmar av sin tid, för att ge ett nytt och uppiggande perspektiv av homeschooling och unschooling: dessa missförstådda och relativt okända rörelser, som blir alltmer populära i världen över. 

Tror du att du vet vad det innebär att hemskola eller ”unschoola” ett barn, fast du aldrig egentligen sett hur det fungerar i praktiken? Eller har du ingen aning alls? Hemskolar du redan dina barn och vill bli inspirerad? 

I den här intervjun pratar vi om vad homeschooling och unschooling innebär, hur det fungerar och varför tycker vi att det är så viktigt att möjligheten får finnas. 

Utmana dina fördomar och häng med på en intressant och nydanande konversation! 

Paradigmer som krockar

Vart fjärde år har Teo och jag kommit och hälsat på i Sverige. Varje gång är det lika härligt att återuppleva dofter, smaker, ljud och synintryck som är så radikalt annorlunda från dem vi omges av i vår vardag. Varje gång är det lika underbart att återankyta till familj och vänner, gamla som nya, och inse att de verkliga banden finns där, oavsett det fysiska avstånd som vanligtvis skiljer oss åt.

Varje gång blir det också väldigt tydligt att vi inte bara lever i ett fysiskt annorlunda land, långt borta från Sverige, utan även i ett mentalt paradigm som skiljer sig fullständigt från det paradigm de flesta svenska lever i.

Detta gör att framför allt jag (men jag antar även Teo) krockar gång efter annan med uppfattningar som i Sverige är så normala att de inte ens brukar ifrågasättas, men som för oss är väldigt extrema.

Naturligtvis framstår jag/vi i Sverige som de som är extrema, för vi skiljer ju oss fullständigt ifrån det som där är normen, både i vårt sätt att tänka och leva.

Det intressanta för mig är inte vem som har rätt eller fel, för det handlar inte om det. Nej, det intressanta är alla de stängda dörrar jag möts av. Dessa stängda dörrar är en blandning av total brist på nyfikenhet och öppenhet i kombination med en väldigt defensiv attityd.

Nu talar jag inte om familj och vänner – de är hur koola som helst. Nej, jag talar om vad som händer när jag, som lärare och pedagog, väljer att dela med mig av mina tankar samt Teos och min livsstil på sociala media, framför allt i de grupper som består av andra lärare samt allmänt samhällsintresserade som säger sig vilja utveckla, förändra och förbättra skolan. Jag har ju trots allt ändå skrivit en bok som handlar om just det: hur vi kan skapa en skola från scratch och varför det är så viktigt att tänka om och tänka nytt kring skola och samhälle. Och jag ser det som en del av det jag kan bidra med – just för att jag tänker så annorlunda och har så mycket annorlunda erfarenheter att dela med mig av.

Jag hade älskat att få frågor kring unschooling: ”Unschooling!? Vad är det? Berätta mer, jag har aldrig hört talas om det! Hur fungerar det? Hur lär han sig? Hur ser era dagar ut? Tycker du att alla barn ska unschoolas eller ser du ett värde i att det finns skolor?”

Då hade jag kunnat svara konstruktivt och kreativt. Berättat att jag tycker att valet ska få finnas. Att det finns barn som mår bättre av att lära sig på andra ställen än i skolan (se bara på statistiken av ofrivilliga hemmasittare). Att unschooling eller homeschooling alltsomoftast inte innebär att barnet är hemma hela tiden och inte träffar andra – tvärtom! Att barn är mer än kapabla att själva välja vad de vill lära sig och lär sig alldeles utmärkt när de själva får göra just det valet. Att brist på motivation inte existerar när människans egna behov och intressen får styra. Att inlärning är en bieffekt av all mänsklig aktivitet, vilket gör att det inte spelar så stor roll vad ett barn fokuserar på – det är bara i skolan som ämnen fragmenteras i små bitar –  i det verkliga livet sitter allt ihop, och en kunskap leder alltid vidare till en annan. Och att ja, jag tycker att det är superviktigt att det finns skolor, därför att:

  • skolan är det främsta samhällsbyggande verktyg som finns, och om vi verkligen insåg värdet av just det, skulle vi kunna bygga ett betydligt mänskligare samhälle än det vi har nu.
  • lära sig är en mänsklig rättighet, men borde aldrig vara ett tvång.

…vilket innebär att skolor borde designas om från grunden och bygga på helt andra principer än kontroll och tvång – som ju i grunden är vad skolplikten innebär (oavsett vad alla skolans styrdokument hävdar).

Jag hade kunnat berätta att jag är en stor förespråkare för demokratiska skolor à la Sudbury som bygger på självstyrd inlärning. Att jag dagligen ser att det fungerar – inte bara för min son, utan för alla de barn jag arbetar med, både på det dagis och på det Agile Learning Center som jag driver där jag bor i södra delen av Mexiko. Att självstyrd inlärning dessutom bygger på vetenskapliga studier som visar hur människan som biologisk art lär sig allra bäst (läs Peter Grays bok Free to Learn för mer kött på benen). Att jag är övertygad om att hela det svenska skolsystemet skulle kunna designas om och att flertalet barn och unga skulle må betydligt bättre samt lära sig fruktansvärt mycket mer i ett annat slags system.

Men om allt detta får jag inga frågor. Istället får jag bland annat höra att homeschooling är farligt eftersom det främst är religiösa grupper som använder sig av den inlärningsformen, att det isolerar barnen och inte utvecklar deras kritiska tänkande.

Bara den kommentaren är ett exempel på indoktrinering och brist på kritiskt tänkande. Alla fakta visar nämligen att hemskolade barn i USA både får betydligt bättre resultat och dessutom är mer kreativa och kritiskt tänkande än de som gått ut skolan – och majoriteten hör inte till religiösa grupper. Men vad ska en svensk veta om det när Sverige som ett av få länder i världen förbjuder denna typ av utbildningsform? Istället säger andra att barn mår mycket bättre av att gå på dagis än att vara hemma. Trots att vetenskapliga studier påvisar det motsatta.

Hur bemöter man den typen av kollektiva sanningar?

Ja, jag förstår att det är hotfullt när det kommer en person som jag och säger ”riv upp skiten! Gör om och gör bättre!”. Jag förstår att det till exempel hotar lärarna i deras yrkesroll. Jag är lärare, så jag vet hur det känns att plötsligt börja ifrågasätta hela grunden för vad mitt yrke (och identitet) baseras på.

Och ja, jag fattar att det kan få många föräldrar att känna sig som dåliga föräldrar. Samhället är uppbyggt på ett sätt som gör att det är nästan omöjligt att skapa ett liv medvåra barn. Istället måste barnen förvaras någonstans, och förskola och skola är gigantiska förvaringsplatser (vilket återigen provocerar lärare eftersom de inte vill se på sin arbetsplats eller yrkesroll på det viset).

Alla föräldrar måste övertygas om att det är det absolut bästa för alla barn att gå på dagis och i skolan (de flesta behövs inte ens övertygas – de är redan övertygade). Det är bara där man kan lära sig det som bestämts att man ska lära sig – i den takt som bestämts. Att det inte bygger på hur barn och unga egentligen lär sig bäst vill man inte heller ifrågasätta. Det har liksom också bara blivit en kollektiv sanning. Inga vetenskapliga bevis behövs heller i den argumentationen, eftersom alla redan tror att det är sant.

Går man emot det paradigmet, kommer man att möta starkt motstånd. För det är så det svenska samhället är uppbyggt att fungera. Som förälder har man inte mycket val. Det kan göra fruktansvärt ont att erkänna att ens barn inte trivs där hen borde trivas – eftersom hen måste tillbringa så många år av sitt liv på ett ställe hen inte valt själv. Det är förståeligt att många då föredrar att slå dövörat till och/eller slåss med näbbar och klor för en modell som sedan länge gått ur tiden.

Jag inser att det jag skriver oftast faller platt till marken. Jag pratar från ett paradigm till personer som befinner sig i ett helt annat. Jag kan förstå hur de tänker, för en gång befann jag mig också där. Men jag inser att de inte förstår mitt tankesätt, för de har fortfarande inte ifrågasatt sitt eget. Återigen, det handlar inte om bättre eller sämre. Det handlar om nyfikenhet och öppenhet inför det man inte känner till. Och när det kommer till skolan och barns och ungas inlärning, så handlar det om det som verkligen fungerar – och det som inte gör det. Antingen kikar vi på varför skolan och skolplikten blivit så heliga att de inte ens kan ifrågasättas, och öppnar upp för en fantastiskt spännande diskussion om en möjlig förändring. Eller så gör vi det inte. Och då kan vi fortsätta driva ett obsolet system som inte fungerar.

Vuxnas kontrollbehov hindrar nytänk

Jag har i över femton års tid försökt att aktivt påverka till att en förändring av skolsystemet ska komma till stånd. Först under ett par år som lärare i Sverige. Efter att ha kört huvudet i väggen tillräckligt många gånger, sa jag upp mig och så småningom lämnade jag landet. Men ge upp på barnen? Aldrig! Så jag fortsatte i Mexiko och startade två små friskolor, senare ett litet dagis och ett Agile Learning Center.

Det som driver mig är barns och ungdomars rätt att få sina behov tillgodosedda. Och grundövertygelsen att skolan borde anpassas till elevernas behov och inte tvärtom.

Men det som gör det så svårt att förändra något som är i så grunden förlegat, är majoriteten vuxnas cementerade åsikter kring barns och ungas förmåga att lära sig.

Om jag sammanfattar mina observationer, upplever jag att de flesta vuxna är ena riktiga kontrollfreak.

För det första litar inte vuxna på unga människors inre kapacitet att lära sig. Inte heller tror de att unga på allvar kan veta vad de vill och vad de behöver för att klara sig i livet.

Det gör att de vuxna tycker sig ha rätten att bestämma vad barn och ungdomar ska lära sig, oavsett huruvida det är relevant för de ungas framtida liv som vuxna eller ej.

Vuxna tror också att barn och ungdomar behöver övervakas för att kunna lära sig något. Därför måste all inlärning ske på samma ställe. Annars kan man ju inte vara säker på att de faktiskt lär sig något.

För att verkligen vara på den säkra sidan, är de vuxna dessutom övertygade om att man konstant måste kontrollera de ungas kunskaper. Annars kan man ju liksom inte riktigt veta.

Per automatik följer idén att man måste kvalitetssäkra kunskaperna genom att tilldela dem en siffra eller en bokstav. På så vis anses man kunna utläsa något om kvaliteten på det som de unga har lärt sig. Om det är en siffra eller en bokstav som fungerar bäst, diskuteras då och då. Eftersom man inte kommer överens om svaret byter man system lite titt som tätt.

De här siffrorna/bokstäverna läggs det stor tonvikt vid. Detta trots att de faktiskt i stort sett bara ska användas vid ett tillfälle: för att studera vidare. I resten av det vuxna livet behöver man inte visa upp sina siffor/bokstäver.

Detta fullkomligt okontrollerade kontrollbehov inte bara tvingar in unga människor i en och samma mall. Det tvingar dem dessutom att anpassa sig till ett system som inte tillgodoser deras egna, verkliga, behov. Och detta är en av de saker som så effektivt hindrar att skolsystem världen över ”revolutioneras”.

Jag är säker på att de vuxna är genuint övertygade om att de vill de ungas bästa. Men i grunden tror jag att många av dem är livrädda för att deras barn ska slås ut i samhällets konkurrens. Då får tryggheten till det redan kända gå före, barnens och ungdomarnas verkliga behov offras, och ”det bästa” de vuxna kan ge blir det som vi redan känner till: den slags skola de själva gick i när de var unga.36

Hur man kan förändra vuxnas inställning till vad som verkligen är bäst för de unga, och börja utgå från de ungas egentliga behov och förmågor, vet jag inte. Det enda jag är helt säker på är att om vi gjorde det, skulle skolan se helt annorlunda ut.

Att få göra om allt från grunden har jag fått förmånen att uppleva ett flertal gånger. Att få göra om det i stor skala, för ett helt land, är ett äventyr jag verkligen skulle vilja vara med om!

 

 

 

Sverige är ett ofritt land

Koritz i Mexiko

Jag har på senare tiden funderat mycket på hur det skulle vara om Teo och jag bodde i Sverige. Och varje gång fylls jag med panikkänslor.

Den fina relation vi har utvecklat bygger på tillit och respekt och bägge håll. Jag lyssnar på honom och accepterar hans behov och beslut, och han gör samma för mig. Bodde vi i Sverige skulle den relationen raseras väldigt snabbt, eftersom förhållningssättet skulle bli helt annat. Jag skulle nämligen tvingas göra något mot honom som går tvärtemot allt vad tillit och respekt heter.

Jag skulle tvingas sätta honom i skolan.

Jag har så svårt att förstå att det land jag växte upp i , det som jag brukar kalla Astrid Lindgren-landet, inte har kommit längre i arbetet för barns och ungdomars rättigheter, utan faktisk rent av ligger så mycket efter på det området.

Jag skulle ha trott att ett land som månar om att…

View original post 556 fler ord

Ett koncept för framtiden

Explora är ett Agile Learning Center, och ingår i ett nätverk av mikroskolor som bygger på principerna av självstyrd inlärning.

Jag hade under en längre tid studerat unschooling-rörelsen och de demokratiska skolorna på håll, och kände att tanken att lämna över makten över sina liv till barnen, låg helt i linje med det som jag kämpar för dagligen: barns och ungdomars rättigheter.

Sommaren 2016 åkte jag till Charlotte, North Carolina, och utbildade mig till ALF (Agile Learning Facilitator). Tillsammans med ett gäng innovativa och nyskapande visionärer lärde jag mig hur man kan göra för att skapa en hälsosam omgivning där unga människor fritt kan få styra över sina liv. Och i början på september öppnade jag Explora.

img_2646

ALF summer 2016

Jag har en enorm lust att dela med mig av vad vi håller på med i Explora, för det är så nydanande, kreativt och roligt, att jag tycker att alla borde få chansen att se hur det är. Här har vi nämligen ett fantastiskt koncept för en framtida skola som faktiskt fungerar för majoriteten barn: de gillar det!

Inom ALC-nätverket anser vi att människor är naturliga inlärare. Att barn som får följa sin passion gör djupdyk och lär sig mer och snabbare just därför att de själv får välja. Grunden för ett ALC (Agile Learing Center) är tillit. Tillit till varje barns inlärningskapacitet och förmåga att veta vad hon behöver, göra vettiga val, lösa problem och strukturera sin egen tid. Detta innebär rent konkret, att barn som går i ett ALC känner sig respekterade, förstådda samt lyssnade på. Vi arbetar hela tiden aktivt med att skapa en medveten kultur där varje person, ung som vuxen, har rätt att göra sin röst hörd, bli lyssnad på, respekterad och accepterad för den vi är.

ALCs fundament bygger på att inlärning är naturligt och sker hela tiden. Att människan lär genom att fatta beslut och konkreta upplevelser. Framgång för oss definieras av processen där ett barn får ta initiativ, skapa, reflektera och dela med sig. Vårt jobb som ALFs, är att ge barnen ett maximum av stöd men ett minimum av interferens.

Rent konkret innebär det att när mina barn kommer till Explora, informerar vi om det finns några specifika aktiviteter eller andra erbjudanden för dagen. Både badsc_2591rn och vuxna kan välja att erbjuda en aktivitet (spela schack, gå ner till stranden, läsa en bok etc.). Sedan får de en stund att fundera äver vad de vill göra under dagen. Varje intention skrivs ner på en post-it som sätts upp på vår kanban. Det hjälper dem att medvetandegöra hur de vill använda sina timmar i Explora. Sedan drar dagen igång.

Det är ett kreativt kaos. Vissa barn leker kurragömma. Någon sitter och väver. En annan arbetar med lera. Ett barn ligger i hängmattan och vilar. Ett par stycken har tagit fram monopolbrädet och räknar högarna med pengar.

img_20161207_070010img-20170120-wa0013img-20170201-wa0071img-20161206-wa0004

Barnen styr själva över sin tid och vi vuxna har inte rätt att gå in och styra upp den. Det innebär att en aktivitet kan ta fem minuter eller tre timmar. Det beror helt på barnets lust. Vi litar på att de vet vad de behöver. Utifrån ett vuxenperpektiv kan det se skämmande det kaotiskt ut. Men fruktansvärt roligt!

Eftersom vi använder praktiska och konkreta verktyg som kanban, gameshifting board och community mastery board, går våra ideal från att ”låta fina och vidlyftiga” till att bli verkliga och solida. Verktygen erbjuder en visuell feedback till barnen, hjälper dem att styra upp sin tid och sina aktiviteter, klargöra mål och integrera förändringar.

Det gör till eimg-20160907-wa0015xempel att min son som har Aspergers syndrom, fungerar väldigt bra i Exploras format. Visuella hjälpmedel som underlättar förståelsen av vad som sker i kombination med friheten att strukturera sin tid som han vill är han kan var ensam eller med de barn han fungerar väl med, har blivit nyckeln till framgång för hans deltagande.

Eftersom ett ALC betonar vikten av autenticitet (”be real”), att alla har rätt att vara den de är, och respekt och acceptans för olikheter är en grundförutsättning för att vi ska kunna fungera tillsammans,  innebär det natuligtvis att det är lättare för alla (inklusive barn med behov) att skapa sig plats på sina egna villkor.

Det finns mycket mer att säga om den här typen av skolor. Om du är nyfiken på konceptet självstyrd inlärning rekommenderar jag att du sätter tänderna i Free to Learn av Peter Gray. Du kan även kolla in Alliance for self-directed education, eller varför inte titta på videon nedan!