Släpp inte ledarskapet!

Det finns olika slags föräldrar. En del ligger mer åt det kontrollerande hållet, och andra kan ha svårt att finna sitt ledarskap som förälder. Just det här inlägget riktar sig till de vuxna som blandar ihop fredligt föräldraskap med avsaknaden av ledarskap. 

Jag ser dem då och då. Föräldrar som verkligen har förstått att deras barn är fullvärdiga människor, med egen vilja, egen smak, egna åsikter. Föräldrar som gör allt för att lyssna på sitt barn och verkligen vill förstå hur hen tänker, känner och vad hen behöver. Jag blir lika lycklig varje gång!

För jag minns så väl hur det var att vara barn. Kommer precis ihåg vilka vuxna jag gillade och vilka jag ogillade. Det var enkelt: det fanns den där sortens vuxna, som liksom såg mig som ”bara som ett barn”. De var helt klart inte intresserade av mig som person. Frågade aldrig något intressant utan brukade få mig att känna mig väldigt liten. Dem höll jag mig borta från, för det kändes inte alls bra att ens vara i närheten av dem. Sedan fanns det några guldklimpar till vuxna, som tittade på mig med nyfikenhet och intresse, som om de verkligen ville veta vem jag var. Jag kände mig viktig för dem, som en riktig person, för de var så de talade till mig: med mig av intresse för vem jag var. De var inte många, men jag älskade dem!

Så när jag ser vuxna behandla barn som fullvärdiga människor blir jag lika lycklig varje gång. Jag vet av egen erfarenhet att de gör en stor skillnad i en barns liv.

Men ibland ser jag vuxna som verkar ha tappat bort sig lite i rollen av vuxna. De är så fokuserade på att ge sitt barn allt, att de glömmer att de faktiskt också har egna behov som måste tillgodoses. De glömmer också bort, att barn lär sig genom det sammanhang de befinner sig i, och med andra ord genom våra direkta handlingar. Oavsett vad vi gör, och oavsett om vi vill det eller inte, är vi deras direkta förebilder hela tiden, .

Om en helt slutkörd mamma inte tillåter sig att vila och ta igen sig, för att hon tror att hon måste finnas till konstant för sitt barn… Ja då lär sig barnet att man inte får ta hand om sig själv, att det inte är viktigt.

Om ett barn biter sin förälder, och föräldern inte säger något om det ”för det är viktigt att respektera barnet”, blir det inte så lätt för barnet att förstå var gränserna går.

Frihet innebär inte ett ”carte blanche” att få göra som man vill på bekostnad av andra. Frihet kommer alltid med ett stort ansvar.  Friheten vi kan ge ett barn, innebär inte frihet från en ledare. Och den ledaren är du.

Jag menar inte att du ska bitas tillbaka. Inte heller menar jag att du ska ge barnet en konsekvens, för ett litet barn som bits gör det för en massa olika anledningar som hen oftast inte alls kan styra över. Däremot menar jag att du har rätt till din egen kropp, och om ditt barn biter dig får säga att det inte är okej. Så kan du visa att du respekterar och bestämmer över din kropp, och du ger därmed också barnet signalen att hen får respektera och bestämma över sin egen kropp.

Det handlar om att vi alla har samma basbehov. Som vuxna måste vi hela tiden försöka förstå och försäkra oss om att våra barns behov tillgodoses. Men det kan och ska inte ske på bekostnad av våra egna behov, inte när spädbarnstiden väl är över. För att du ska kunna vara en bra förebild för dina barn, måste du sätta dina behov i fokus samt kunna uttrycka dem för ditt barn. Det är ett sunt sätt att visa barn att vi alla har behov och att vi alla har rätten att få våra behov uppfyllda. Det lär ditt barn att förstå och respektera dig, samtidigt som hen lär sig att förstå och respektera sig själv.

Om du håller på att falla ihop av trötthet kan du inte leka med ditt barn. Du måste ha rätt att säga att du är trött, att din kropp måste få vila och att du kan leka sen.

Om du inte tycker om att leka, har du också rätt att säga det. Du är inte en sämre förälder för att du inte leker med ditt barn. Du visar ditt barn vem du är genom att du vågar vara autentisk, och visar därmed hur man är genuin.

Om ditt barn slår ett annat barn, bör du ingripa och säga att det inte är okej. För oavsett om ditt barn har svårt med självkontrollen eller ej, är det aldrig okej att skada någon annan. Vi har alla rätten att få vårt behov av att känna oss trygga och i säkerhet tillgodosett.

Barn ska behandlas som människor. Det betyder å ena sidan att du inte kan köra över dem på ett vis som du aldrig skulle göra mot en vuxen. Men det betyder också att du faktiskt har rätt att sätta samma gränser som du skulle göra mot en annan vuxen. I det gränssättandet är det mycket möjligt att ditt barn blir ursinnigt. Det är okej. Det är inte farligt för ett barn att få ett nej. Det är inte farligt för ett barn att bli förbannad. Men du kanske tycker att det är obehagligt med ilska. Det kan skapa en massa oro och ångest i den vuxne att se sitt barn bli argt, och jag ser många som backar och tappar sitt ledarskap i de situationerna.

Känslor är inte bra eller dåliga. De är vad de är och vi har alla rätt att känna vad vi känner.  Ditt barn har rätt att bli arg om hen tycker att du är orättvis för att du respekterar dig själv och sätter en gräns. Men du har rätt att sätta gränser när något inte känns bra för dig. Förklara varför. Var tydlig. Var inte rädd för ditt barns känslorespons. Möt den och validera den. Men släpp inte ditt ledarskap. Det gör bara ditt barn förvirrat. I avsaknaden av en ledare kanske ditt barn tar den rollen, och det är varken rättvist, hälsosamt eller välfungerande.

Barn behöver goda förebilder och tydliga strukturer. Du kan vara hur respektfull som helst och fortfarande utöva fredligt föräldraskap, så länge du inte släpper ledarskapet. Du är den vuxne. Du har det yttersta ansvar. Ta det!