Frihet under ansvar eller ”carte blanche” att göra precis som man vill?

Frågan jag vill behandla idag, handlar om huruvida det finns gränser eller ej inom självstyrd inlärning, och om vi (som föräldrar och vuxna) verkligen låter barnen göra precis vad de själva vill?

Det är en giltig fråga som bygger på en rädsla: vuxna föreställer sig att utan vuxenstyrning och kontroll, uppstår automatiskt ett totalt kaos där varje barn gör precis vad som faller hen in utan att någonsin fundera över hur hens beteende påverkar andra. Ungefär som i Flugornas herre.

Det är den attityden som skapar mobbning. Ett fenomen som är legio i vanliga skolor, och något som vi alla varit med om – antingen som offer, förövare eller ”passiv” åskådare. Det är nog därför många vuxna tänker att det skulle bli etter värre om barnen fick mer frihet.  Men det är därför att de baserar sina åsikter på erfarenheterna från ett system som prioriterar helt andra saker, än dem inom självstyrd inlärning.

Frihet kommer nämligen med ett mycket stort ansvar. Och det innebär inte ett carte blanche att göra precis som man vill.

IMG-20170926-WA0099Som människor måste vi lära oss att leva i ett samhälle där det finns förväntningar och regler. Och vi måste lära oss att vara självständiga, oberoende, och (förhoppningsvis) lyckliga – samtidigt som vi repekterar alla andra. Det lär vi oss medan vi lever, i våra familjer, i våra interaktioner med andra, helt enkelt genom att vara en del av samhället. Barn som inte går i skolan och som själva styr över sin egen inlärning utgör inget undantag. De deltar också i livet på precis samma villkor – oftast i betydligt större grad än barn som går i skolan.

En liten analogi: som den fria varelse jag är, skulle jag kunna gå in i en butik och stjäla en massa varor eller pengarna i kassan. Men det skulle aldrig falla mig in eftersom jag vet att det skulle skada butikens ägare och deras företag. Jag är fri, men jag har lärt mig hur jag ska använda den friheten. Och det är mitt ansvar att använda den så att att jag aldrig skadar en annan levande varelse.

Så för att svara på den initiella frågan: finns det gränser eller ej inom självstyrd inlärning, och låter vi verkligen barnen göra precis vad de själva vill?, kan svaret vara både ja och nej.

I ett Agile Learning Center, till exempel, som ju är en skolform som basras på självstyrd inlärning, finns det både tydliga förväntningar och gränser som deltagarna accepterar för att kunna vara med. Dessa brukar grundas på säkerhet, laglighet samt respekt mot andra och en själv. Så länge som en deltagare accepterar dessa överenskommelser (varav majoriteten arbetats fram av barnen själva), stöds hen i sina fria utforskningar och skapande. Detta innebär konkret att både barn och unga har en enorm frihet. IMG-20170304-WA0101

Saken är, att när vi lägger tonvikten på att alla ska må bra och att alla ska vara vänliga och respektfulla mot varandra, behövs inte så många vuxenpåtvingade regler. Det handlar om att skapa en så kallad medveten kultur – inom familjen och skolan – där vi alla är omtänksamma mot och tar hand om varandra.

Jag tror att vi alla kan vara ense om att detta inte sker i skolans nuvarande form, där tyngden ligger på inhämtning och kontroll av kunskap. Barns och ungas välbefinnande är inte i fokus. Det är bland annat därför vi har tusentals hemmasittare (med eller utan diagnos) och åter tusentals mobbade.

Skolan prioriterar inte barns och ungas välbefinnande. Punkt. Och det är ett faktum att vuxna som arbetar med barn och unga i allmänhet inte har en aning om hur man skapar en medveten kultur där de unga känner sig emotionellt trygga. Hur skulle de veta det, när detta aldrig har varit prioriteten?

FB_IMG_1503926777082Eftersom skapandet av en medveten kultur är en grundförutsättning för att barn ska kunna känna sig trygga och således kunna lära sig, måste det vara det allra viktigaste för en skola som bygger på självstyrd inlärning. Därför använder vi oss aktivt av verktyg som baseras på en djup respekt inför varje individ: non-violent communication, aktivt lyssnande, validering av känslor osv.

Och för att kunna skapa en medveten kultur så att vi verkligen kan stötta våra barn i deras utveckling och inlärning, måste vi som vuxna vara villiga att inte bara växa som personer och i vårt sätt att kommunicera. Vi måste också utmana den modell vi själva blev uppfostrade i. Det går att skapa en jämbördig och likvärdig relation med våra unga. Det kräver bara en stor dos av medvetenhet, självrannsakan och inre arbete. En utmaning inte alla är villiga att gå in i, men som är nödvändig om vi vill att våra unga ska lära sig att anända sin frihet med ansvar och respekt.

IMG_20171018_162208_677Ansvaret ligger alltså på oss vuxna. Det är vi som måste förändra vårt förhållningssätt och bli de förebilder våra unga behöver och förtjänar. När ett barn blir respekterat och litat på, kommer hen att lära sig att använda sin frihet med största möjliga ansvar. Det kan aldrig och kommer aldrig att ske genom vare sig dominans eller tvång.

Annonser