Vuxnas kontrollbehov hindrar nytänk

Jag har i över femton års tid försökt att aktivt påverka till att en förändring av skolsystemet ska komma till stånd. Först under ett par år som lärare i Sverige. Efter att ha kört huvudet i väggen tillräckligt många gånger, sa jag upp mig och så småningom lämnade jag landet. Men ge upp på barnen? Aldrig! Så jag fortsatte i Mexiko och startade två små friskolor, och senare ett Agile Learning Center.

Det som driver mig är barns och ungdomars rätt att få sina behov tillgodosedda. Och grundövertygelsen att skolan borde anpassas till elevernas behov och inte tvärtom.

Men det som gör det så svårt att förändra något som är i så grunden förlegat, är majoriteten vuxnas cementerade åsikter kring barns och ungas förmåga att lära sig.

Om jag sammanfattar mina observationer, upplever jag att de flesta vuxna är ena riktiga kontrollfreak.

För det första litar inte vuxna på unga människors inre kapacitet att lära sig. Inte heller tror de att unga på allvar kan veta vad de vill och vad de behöver för att klara sig i livet.

Det gör att de vuxna tycker sig ha rätten att bestämma vad barn och ungdomar ska lära sig, oavsett huruvida det är relevant för de ungas framtida liv som vuxna eller ej.

Vuxna tror också att barn och ungdomar behöver övervakas för att kunna lära sig något. Därför måste all inlärning ske på samma ställe. Annars kan man ju inte vara säker på att de faktiskt lär sig något.

För att verkligen vara på den säkra sidan, är de vuxna dessutom övertygade om att man konstant måste kontrollera de ungas kunskaper. Annars kan man ju liksom inte riktigt veta.

Per automatik följer idén att man måste kvalitetssäkra kunskaperna genom att tilldela dem en siffra eller en bokstav. På så vis anses man kunna utläsa något om kvaliteten på det som de unga har lärt sig. Om det är en siffra eller en bokstav som fungerar bäst, diskuteras då och då. Eftersom man inte kommer överens om svaret byter man system lite titt som tätt.

De här siffrorna/bokstäverna läggs det stor tonvikt vid. Detta trots att de faktiskt i stort sett bara ska användas vid ett tillfälle: för att studera vidare. I resten av det vuxna livet behöver man inte visa upp sina siffor/bokstäver.

Detta fullkomligt okontrollerade kontrollbehov inte bara tvingar in unga människor i en och samma mall. Det tvingar dem dessutom att anpassa sig till ett system som inte tillgodoser deras egna, verkliga, behov. Och detta är en av de saker som så effektivt hindrar att skolsystem världen över ”revolutioneras”.

Jag är säker på att de vuxna är genuint övertygade om att de vill de ungas bästa. Men i grunden tror jag att många av dem är livrädda för att deras barn ska slås ut i samhällets konkurrens. Då får tryggheten till det redan kända gå före, barnens och ungdomarnas verkliga behov offras, och ”det bästa” de vuxna kan ge blir det som vi redan känner till: den slags skola de själva gick i när de var unga.36

Hur man kan förändra vuxnas inställning till vad som verkligen är bäst för de unga, och börja utgå från de ungas egentliga behov och förmågor, vet jag inte. Det enda jag är helt säker på är att om vi gjorde det, skulle skolan se helt annorlunda ut.

Att få göra om allt från grunden har jag fått förmånen att uppleva ett flertal gånger. Att få göra om det i stor skala, för ett helt land, är ett äventyr jag verkligen skulle vilja vara med om!

 

 

 

Annonser