Om rätten att få utvecklas och lära sig på sina egna villkor

Jag har under de senaste sju åren haft förmånen om att vara med om en pedagogisk resa som heter duga. Jag har startat fyra alternativa utbildningsprojekt, lämnat över de första två till andra att vidareutveckla, tagit min son ur skolan och blivit en ”avskolande” mamma.

Men framför allt har det varit en resa som skett inom mig, där jag vuxit pedagogiskt och gått från den ena insikten till den andra när det handlar om ”varför skola”. Mina tankar har utvecklats och mognat, och nu är jag äntligen vid en station i mitt liv där jag vet vad jag tycker och varför jag tycker det.

Jag anser att alla människor (oavsett ålder eller kultur) måste få ha rätten att  utvecklas och lära sig på sina egna villkor.

DSC_2336

Just det. Jag talar inte om rätten till skola eller utbildning. Jag talar om rätten att få utvecklas och lära sig på sina egna villkor.

Vi talar ofta om att alla barn ska ha rätt att gå  i skolan. Det anses vara en demokratisk rättighet. Men när den rättigheten förvandlas till skyldighet (alla barn måste gå i skolan), anser jag att något har blivit fel.

Då spelar det ingen roll längre om skolan passar mig, om jag fungerar i den och lär mig det som andra beslutat att jag ska kunna vid en viss tid i mitt liv. Det innebär att oavsett vem jag är, hur jag mår, vad jag vill lära mig och uppnå med mitt liv, ska jag tvingas in i en mall som andra bestämt att jag ska passa in i – för min röst räknas inte.

Det anser jag är fundamentalt odemokratiskt. Precis som jag anser det lika odemokratiskt att andra beslutat vad jag måste lära mig utan att fundera över huruvida det är intressant eller ens relevant för mig och mitt liv. Det är inte en rättighet. Det är tvång.

Därför föredrar jag att tala om rätten till att få utvecklas och lära sig på sina egna villkor. Om skolan byggde på den rätten, skulle vi tvingas tänka om hela konceptet från början.

Omöjligt! säger kanske du. Inte alls, säger jag. Det finns redan skolor som fungerar just så och med utmärkta resultat (sudburymodellen, demokratiska skolor, agile learning centers m.fl.). Men då tvingas man även ifrågasätta hela grundtanken bakom undervisning och istället fundera i termer av inlärning.

Det i sin tur, skulle sätta läraryrket i gunging. Jag förstår att lärarkåren lätt skulle kunna råka i panik om de upplevde att deras yrke var hotat, men lyssna nu:

Jag menar inte att vuxna inte behövs bland barn och unga. Det är självklart att de behöver både mentorer och handledare! Men det handlar om att omdefiniera lärarrollen utifrån en mycket större förståelse av vad lärande är och hur det fungerar (vilket det finns massvis med vetenskaplig forskning på: se bland annat Free to Learn och The Gardener and the Carpenter).

Däremot menar jag att det faktum att lärarbristen bara ökar, borde leda till ännu större panik samt ett behov av att finna kreativa lösningar bums.

Om vi utgår ifrån att vi självklart alla har samma värde som individer, men också kan acceptera att vi är alla olika med olika intressen, styrkor och svagheter… hur kan vi då inte ifrågasätta att staten ska bestämma att alla ska klämmas in i samma mall? Hur kan ens någon våga sätta sig över var individs rätt att själv bestämma vad den vill lära sig, samt när, hur och var?

Jag menar att många av problemen med dagens skola skulle lösa sig, om vi släppte kontrollen och återgav rätten till sitt eget lärande åt dem det verkligen gäller: den del av befolkningen som inte har rösträtt.

Det kräver att vi börjar lita på att våra barn och unga faktiskt själva vet vad de vill och behöver, samt skapar de bästa förutsättningarna för att varje individ inte bara ska ha rätten utan faktiskt också möjligheten att frodas och gro på sitt eget sätt i sin egen rytm.

DSC_2333

Annonser