När obsoleta värderingar styr inlärningen

Snubblade över en artikel i Sydsvenskan som fick mig att gå igång: Nya betyg och mer särskilt stöd i gymnasiet. Det jag undrar är: när ska vi sluta använda oss av ett obsolet verktyg för att försöka påverka inlärning i en positiv riktning, när allt det gör är att påverka den negativt?

Nedanstående text är ännu ett utdrag från En Skola från Scratch, där jag förklarar hur jag ser på betyg:

Ur produktivitetsfokuset härrör även tron att det är nödvändigt att mäta och klassificera människors kunskap. Vad man mäter, hur man gör det, vad det är bra för och kanske framför allt, i vilket syfte, är något jag har funderat över mycket eftersom jag anser att det är ett annat systemfel i skolan. Det stör nämligen inte bara själva inlärningsprocessen på individnivå utan även vad skolan som sådan lär ut, hur det lärs ut och även hur det lärs in. Fokusen går från att alla elever har rätten att lära sig till att de måste lära sig: inte bara vad som föreskrivs utan även i den takt som andra dirigerar.

Men… vi lär oss i olika takt, är bra på olika saker, har olika intressen och talanger. Om skolan ska kunna vara jämlik och demokratisk, tycker jag att det borde innebära att alla elever hade rätt att få lära sig det de vill, i sin egen takt, på det sätt och faktiskt även var som passar envar bäst.

Inlärning är en process

Oavsett hur och vad vi lär oss, är inlärning en process som fungerar ungefär på samma sätt för de flesta. Vi lär oss ett moment. Det fungerar. Vi lär oss ett nytt moment som ska bygga på det föregående, och plötsligt upptäcker vi att den första ”byggstenen” får en ny betydelse, och det vi trodde var klart får nya oanade nyanser. Det ser ofta ut som om vi inte förstått någonting alls. Men det är en missuppfattning. Det är bara hjärnan som håller på att assimilera den nya byggstenen. I den processen måste vi göra en massa fel – för de är bara ett tecken på att kunskapsinhämtningen har dragit igång på en djupare nivå.  Fel är alltså både viktiga och bra!

Att mäta kunskaper vid fel tidpunkt

Men: om man enbart fokuserar på att mäta resultatet av det en person för tillfället presterar, kommer kunskapskontroller i form av prov ofta att ge en snedvriden bild av vad den personen egentligen kan. Det går inte att mäta resultat och lita på att de speglar verkligheten, när en människa är mitt inne i en inlärningsprocess. Och att få minuspoäng för fel blir… FEL! Det visar bara hur lite förståelse det finns på både praktisk och teoretisk nivå för värdet av att få göra fel och begå misstag. Detta hämmar både motivationen och självförtroendet vilket påverkar förmågan till inlärning negativt.

Yttre eller inre motivation?

I Mexiko har fokus på läxor och prov så till den grad tagit över både undervisningen och elevernas fritid, att de flesta lärare under lektionstid enbart förbereder eleverna för dessa prov. Istället för att lära dem saker de kan ha nytta av hela livet. Det är så ytterligt kortsiktigt – och naturligtvis fullkomligt ineffektivt, både ur samhällets och ur individens perspektiv.

För mig är det absurt att hålla på att väga och mäta elevers ”inlärningsproduktivitet” via prov för att sedan sortera in dem i fack som sämst, dålig, godkänd, bra, bäst. Att konstant kontrastera eleverna mot varandra och jämföra dem inbördes, skickar märkliga signaler om konkurrens och tävling där yttre motivationsfaktorer ska styra upp elevernas inre drivkraft. Och så länge man inte ifrågasätter att detta är konsekvensen av en skola som bygger på en förlegad föreställning om människors värde, kommer prov och betyg alltid att ses som relevanta.

När man prioriterar att det viktigaste är att vinna tävlingen, kommer alltid yttre motivationsfaktorer styra både människor och världen. I en tävling jämför man sig konstant med andra istället för med sig själv. Och i en tävling finns det alltid fler förlorare än vinnare. Jag kan inte se hur de känslor av otillräcklighet och maktlöshet som uppstår hos förlorarna (majoriteten) någonsin skulle kunna skapa någonting positivt.

Om siktet istället är inställt på att skapa hela och kapabla individer som var och en kan bidra med något värdefullt i denna värld, kan det synsättet inte ha någon plats i samhället. Då kan man öppna upp för ett annat sätt att värdera människor.

Med insikten att alla människor livet igenom är i konstant utveckling, att man aldrig blir fullärd eller kan vara färdig med att växa, anser jag att man fullt ut måste acceptera att en process inte tillåter sig att mätas. För hur skulle den måttstocken se ut? Och vem har egentligen kapacitet att döma var någonstans på skalan som någon befinner sig?

När man låter förlegade värderingar styra är det lätt att tappa bort fokus, tänka långsiktigt och koncentrera sig på att det viktigaste rimligen är att eleverna lär sig det de verkligen behöver och kommer att ha nytta av i livet, på ett sätt och i en rytm som passar envar bäst.

Annonser