Förordet

När jag, sommaren 2009, startade förskolan Papalotes i den fattiga men vackra kulturstaden Oaxaca, hade jag redan bott i Mexiko i sex år. Jag var vid det laget väl förtrogen med den mexikanska kulturen, dels genom mitt arbete som språklärare på Universidad Regional del Sureste, men även som privatperson, genom vänner och vardag – med allt vad den har att bjuda på i detta ganska extrema land.

Min kärlek till Mexiko är villkorslös – men inte total. Jag älskar dess natur och kultur – båda lika vackra och mångfacetterade. Det är här jag valt att leva, det är här jag vill fortsätta att bygga mitt liv – idag med dubbelt medborgarskap: mitt ursprungliga svenska och mitt, relativt nya, mexikanska.

Samtidigt stod det tidigt klart att här finns mycket som jag ogillar och absolut inte kan acceptera. Korruption. Fattigdom. Och en hierarkisk struktur, med lite – om något – utrymme för självständigt tänkande. En struktur som skapas och upprätthålls genom löpande indoktrinering, och som slår sin rot redan i förskolan. I Mexiko lär man sig inte att tänka och skapa nytt, man lär sig att upprepa och göra det man blir tillsagd. Att mina mexikanska universitetselever hade visat på betydligt mindre initiativförmåga och kreativitet än mina svenska högstadieelever, var beklämmande, men egentligen inte så konstigt.

Mitt val att starta en skola var ingenting jag hade planerat. Snarare kom det som en nödvändighet, framkallad av dessa yttre omständigheter. När jag själv blev mamma till Teo, år 2005, insåg jag att de rådande samhällsstrukturerna även skulle drabba min son – om jag inte gjorde något annorlunda. För mig var det aldrig ett alternativ att placera Teo i en vanlig mexikansk skola. Och utan andra möjligheter tillföll det mig att skapa något jag trodde på. Något som skulle ge Teo en chans att utvecklas till en självständig, kreativ, och kapabel individ. Något som – i allra bästa fall – skulle kunna ge andra barn samma möjlighet. En tanke började slå rot: tänk om det skulle gå? Och tänk om en annan typ av skola skulle kunna ge större ringar på vattnet…

Idag, sju år senare, vet jag att det är möjligt. Mina tankar växte till samtal med likasinnade… Som växte till planer och visioner… Som, lite i taget, började ta konkret form. Idag finns det två Papalotesskolor: en i staden Oaxaca; den andra i kuststaden Puerto Escondido. I en av Mexikos fattigaste delstater har vi lyckats åstadkomma en förändring, och våra resultat uppmärksammas både av inhemska media såväl som internationella skolexperter. Man talar om en skola som på ett unikt sätt tar tillvara på barnens inre kapacitet. Man rörs av våra harmoniska barngrupper, som aktivt lär sig arbeta med konflikthantering, emotionell utveckling och kreativitet. Själva blickar vi ständigt framåt och bygger vidare på våra erfarenheter för att säkra en fortsatt skolgång för våra växande barn.

Vi har gått i bräschen och plöjt marken i en av Mexikos mest utarmade delstater, och nu kan inte bara vi utan även andra både så och skörda. Det märks på de nya små dagis som plötsligt har startat upp i Oaxaca stad de senaste två åren. Det fanns inget sådant innan Papalotes öppnade, och jag tycker att det är fantastiskt att fler nu vågar tänka om och skapa nytt! Det om något är ett tecken på att det vi gör ligger rätt i tiden och att vi sakta men säkert påverkar vår omgivning.

Den här boken har jag skrivit bland annat för att dela med mig av mina erfarenheter av att starta en skola. Vår resa har inte varit lätt, men vi har lärt oss att möta och hantera utmaningar av alla de slag: konfliktfyllda föräldrakooperativ, ekonomiska svårigheter, samhällets skepsis, avhopp av både lärare och familjer… Listan kan göras lång! På ett sätt kan man alltså läsa den här boken som rent praktisk input till processen Hur Man Startar En Skola.

Samtidigt har jag velat uppmärksamma behovet av och möjligheten att tänka helt nytt kring skolan som sådan. Att världen står inför stora samhällsförändringar är odiskutabelt. Att vi inte vet exakt vilka de är, eller hur de kommer att påverka oss, är tyvärr lika sant. En utgångspunkt som nog de allra flesta ställer sig bakom, är dock att framtiden kommer att ställa stora krav på oss som individer. Vi kommer ännu mer än förr att möta förändringar och nya typer av utmaningar. Det i sin tur kommer att ställa krav på kreativt tänkande; på förmågan att snabbt kunna anpassa sig; och att konstruktivt kunna kommunicera med sina medmänniskor. Att dagens skola ger våra barn dessa verktyg är det nog få som helhjärtat tycker.

Samtidigt domineras skoldebatten av gamla hjulspår och quick-fix-lösningar. Politiker vill bli omvalda och måste kunna Visa Resultat. Eller åtminstone bevisa att Något Har Gjorts. Vad detta Något är spelar mindre roll – oavsett om det handlar om surfplattor till alla, eller mobilförbud under lektionstid. Tiden är knapp och frågorna komplexa. Och kanske det är därför som de djupdykande frågeställningarna alltsomoftast lyser med sin frånvaro i debatten.

I en värld där kunskapsintag och testresultat prioriteras, går den autentiska inlärningssituationen där barnet lär i glädje och av egen motivation till spillo. Och det går inte ihop med att denna ständigt föränderliga värld faktiskt kräver ett livslångt lärande.

Vilken skola vill vi ha? Varför? Vad tror vi om framtiden? Och hur kan vi utrusta våra barn så att de, på bästa sätt, kan möta den framtid som väntar? Under mina år som initiativtagare till och pedagogisk samordnare för Papalotes, har jag haft förmånen att bygga en skola exakt utifrån de här frågeställningarna. Med Mexikos fördelar och stora utmaningar som en ständig kuliss, har jag kunnat ställa mig vid sidan av och tänka nytt och stort för att bygga en skola som jag tror på.

Själva innehållet i Papalotes spelar mindre roll: min målsättning har inte varit att propagera för en viss skolfilosofi eller pedagogik. Jag tror inte att en modell kan passa alla. Det jag tror och hoppas kan komma andra till nytta – både vad gäller det filosofiska visionsarbetet och det praktiska utförandet – är själva processen. Hur vi gjorde det vi gjorde. Vilka frågor vi ställde oss. Detta är det jag uppfattar som det allmängiltiga. Jag hoppas att det kommer dig till användning: oavsett om ditt arbete handlar om ett mindre lokalt initiativ, eller en större samhällsförändring – eller varför inte båda två?

Trevlig läsning!

Författarens anmärkning:
Kurt, Flori, Julieta och Lucy som omnämns i boken har alla gett sitt tillstånd att figurera med sina egna namn. Personen som i boken kallas Brenda, heter egentligen någonting annat.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s