Förändring utmanar och provocerar

Många tycks helt överens om att den svenska skolan är på fall. Däremot skiljer sig uppfattningarna diametralt om vad det är som är fel, och debatten går fortsatt varm – med fokus på var det har gått fel och vems felet är.

Det intressanta är den generalla oviljan att hitta lösningar, motståndet mot förändring – samt bristen på visioner.

De få personer som visar framåtanda, som ifrågasätter inte bara systemet i sig utan faktiskt också sitt eget undervisnings- och arbetssätt, som letar och finner nya lösningar – och som dessutom är generösa nog att dela med sig av dem! – hängs ut i media på ett sätt jag står mållös inför.

De blir misstolkade, felbedömda, påhoppade, hånade och virtuellt kölhalade. Och det enda jag kan tänka är hur oerhört orättvist det är.

Vi talar föregångare och visionärer, nydanare och pionjärer inom sina områden. Personer som vill uppnå positiva förändringar och på så sätt bidra till en bättre skola – och faktiskt ett bättre samhälle. Personer som inte bara tycker, utan faktiskt gör något. Personer som vi borde lyfta, applådera och lära av.

Man behöver inte gilla allt, och det är sällan saker och ting är helt svartvita, men om vi vill förbättra skolan kan vi inte bara stänga ner, säga nej till allt nytt och slå alla nydanare på käften. Förändring kräver lite mer än så.

Förändring både utmanar och provocerar eftersom den tvingar oss att ifrågasätta oss själva och vårt förhållningssätt, samtidigt som vi tvingas öppna upp för något helt annorlunda. Och det i sin tur innebär också att vi måste vara beredda att inse att vi ibland faktiskt har fel, och ödmjukt kunna medge att det är möjligt att vi kanske inte har tänkt på allt trots den erfarenhet vi har som lärare. Tänk om – bara tänk om! –  det faktiskt kanske vore så att vi skulle kunna utvecklas och lära oss att göra saker på ett vis som fungerar ännu bättre för våra elever. Vem skulle vilja säga nej till något sådant?

Det jag ser under allt motstånd, är en rädsla för att behöva ifrågasätta sig själv och sina egna metoder, motstånd mot allt som liknar förändring och en ovilja till att med ett öppet hjärta och ett nyfiket sinne ta emot nya idéer med åtminstone ett ”Varför inte? Hur skulle det kunna se ut om vi prövade att göra annorlunda?”

I det ljuset är det självklart enklare att kritisera och fördöma hellre än att själv föreslå andra exempel på kreativa lösningar. För det är inte kreativt att upprepa gamla sanningar och cementerade tillvägagångssätt, samtidigt som man hackar ner på den som föreslår nya vägar att gå.

Jag är dessvärre övertygad om att själva grundproblemet ligger i det faktum att när vi tittar på förändringar inom skola, går vi utan undantag in på detaljnivå. Det kan vara läxor, läsning. prov eller betyg. Kruxet är att innan vi på allvar kan tro att vi ska kunna utveckla svensk skola, måste först vi ha visioner om vilken typ av skola vi vill ha, och vilket slags samhälle vi vill skapa – för båda hör ihop och varken kan eller bör ses separat. Men de visionerna saknas fullständigt.

Detta är en oerhörd utmaning, men det är den vi står inför. Förändringarna som skulle komma ur det är oöverskådliga.

Jag säger inte att förändring är lätt, det är det sällan. Men det är den enda vägen framåt.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s